Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Knut Jaensson: Återblick på Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
syntare kvaliteter hos denna stil: den kunde
göra även det vackra vackrare, den kunde vidga
rymden, frammana inte bara havets sälta och
dånande vågor utan även själva dess storhet.
Ja, den kunde utan att använda sig av
senti-mentalitetsb orttagande medel, såsom ironi,
kärvhet, utmaning eller torrhet, skildra det
rörande på ett kyskt sätt, genom saklighet,
naturlig direkthet.
Åskådligheten är som antytts inte det enda
märkliga med denna stil. Den har en annan
hemlighet än det visuella trolleriets: en
besynnerlig exakthet. Överdrifterna kan vara starka,
kombinationerna drastiska, förkortningarna
ekvilibristiska, men de förirrar sig inte, de
överdriver inte på det sättet att de förlorar
inriktningen, inom ramen av sin bildvärld är
de omsorgsfullt noggranna, förbluffande
precisa. Dessutom upprepar sig metaforerna nästan
aldrig. Jag syftar nu inte på den lägre
berättarstilens enkla självförnöjdhet och oombedda
dacaponummer utan på det förhållandet att de
martinsonska bilderna ständigt förnyas.
Allt detta sammanhänger med hans kärlek
till materialet, hans intresse för orden och
sinnet för deras valörer, med snabbheten med
vilken han kan få fram dem och med säker,
heten med vilken han minns dem. En serie av
lyckliga omständigheter har dessutom gjort att
han kommit i kontakt med en mångfald av
olika yrkeni, miljöer, folkslag, karaktärer och
länder och fått se alla möjliga slags
apparater, växter, landskap, insekter, sjukdomar och
fiskar: hans ordförråd har fått ett ovanligt
omfång. Eftersom ingen situation, ingen
människa, ingen stämning är exakt lik den andra
blir inte bilderna som fångar in dem det
heller — med den lätthet att hitta dem i sitt
outtömliga förråd som är honom egen. Men
under det att lättheten att hitta i minnets
lexikon är en talang, är känsligheten för
intryckens särprägel något annat och vida
väsentligare.
Det är nu i denna känslighet som hans
stilbegåvning, andligt sett, ligger. Det är den som
gör varje upplevelse ny och varje växt
individuell. Den ligger bakom hans vördnad för
vardagen eller rättare för vardagarna vilkas
skiftningar och egenarter han upplever och vilkas
rutinmässighet han därför kan upphäva. Den
är också förutsättningen för hans kärlek till det
enkla som för honom alltid är lika förunderligt.
Men det är också den som kommer honom att
så starkt avsky det mekaniserade, klichéerna,
slentrianen, jargongen, fihnerna, "vaneorden".
Slutligen är det den som på en omväg för
honom fram till den förenklade stilen, ett slags
språkets egen vardag — utan slentrian:.
Martinsons "krumsprång" var en yster
lekfullhet, fjärran från hetsen. Hans exakthet bar
inom sig en kärlek till det okryddade.
Så har han, som började sin bana med att
hälsas som inkarnationen av en frambrytande
tidsströmning, kommit att med all sin vekhet
bli en man som går mot strömmen, en som
hävdar det enkla i en tid som strävar att
uttrycka det komplicerade, stillheten i de
jäktades århundrade, den gamla visheten bland
nya moderiktningar:
Det spensligas bestämdhet
är inte mindre än ekens.
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
