Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Gunhild Bergh: Brev från Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN ITALIEN
tionens tid, skildrade av ett trettiotal diktare.
Man minns framför allt Benedettis skildring av
tyskarnas utrymning av Roms ghetto den
16 oktober 1943, skakande i sin lugna bitterhet.
Andra antifascister ha skyndat sig att för
italiensk offentlighet äntligen framlägga vad
som hittills varit dem förbjudet att publicera
i det egna landet. Umberto Nobile har tryckt
en bok med titeln "Nu kan jag berätta
sanningen", d. v. s. sanningen om den ödesdigra
polarflygningen. Boken lägger emellertid inte
mycket till vad den av problemet intresserade
redan visste. Finansmannen Riccardo Gualino
har med femton års försening publicerat
"Soli-tudine", meditationer skrivna under aderton
månaders deportationstid på Lipari. Tjugu år
har däremot Guido Dorso, den bäste kännaren
av syditalienska lantbruksproblem, fått vänta,
innan han kunde — med betydande tillägg —
trycka om sitt 1925 publicerade men omedelbart
indragna arbete "La rivoluzione meridionale".
Ignazio Silone har också fått vänta på att
möta italiensk publik, även om hans första
roman, "Fontamara", varit någorlunda känd i
hemlandets antifascistiska kretsar. Nästa roman,
"Bröd och vin", förde engelsmännen med sig
i billighetsupplaga när de arbetade sig upp
från Sicilien. En episod ur sistnämnda bok
har Silone (vars egentliga namn för övrigt är
Secondo Tranquillo) dramatiserat med titel
från Johannesevangeliets "Et abiit et abscondit
se ab eis". Hans tredje, i dubbel bemärkelse
tyngst vägande roman, "Sädeskornet under
snön", kom några månader senare.
Utanför Italien har Silones framgångar ofta
betingats av hans egenskap av antifascist ex
professo. Hans landsmän anmärka på att hans
språk liksom hans religiösa inställning rönt för
starka intryck av en lång exil, men ännu mer
på att han lämnat landet för tidigt för att kunna
skildra fascismens Italien sådant det i
verkligheten var. "Verkligheten var kanske ännu mer
brutal och löjlig, men den var brutal och löjlig
på ett helt annat sätt", skriver en av hans
inhemska kritiker. Givetvis ha Silones verk
sammansatts av för italiensk uppfattning alltför
heterogena element. I företalet till det
ovannämnda dramat skriver han: "Efter det första
världskriget har den moderna socialismen råkat
ut för detsamma, som hände jägaren, som gav
sig ut för att jaga vaktlar, men i stället mötte
vargar. Under den oförutsedda striden med
vargarnia räddade sig endast de socialister, som
voro inte bara väljare och skattebetalare utan
helgjutna män. Under striden med vargarna
har socialismen för att rädda sig passerat
borgarsinnets snäva gränser och upptäckt sitt
kristna arv... Det är ett skuldtyngt arv. En
smärtsam, nästan absurd arvedel. Människans
levnad på jorden har ännu ej nått förbi
långfredagen. Männen, som hungra och törsta efter
rättfärdighet, äro alltjämt beledda, förföljda,
dödade..."
Det är "männen som hungra och törsta efter
rättfärdighet" och äro beredda att våga allt för
att tillfredsställa denna sin hunger som Silone
valt till huvudpersoner i sina romaner: Don
Benedetto, Pietro Spina... Och det är
förkunnandet av deras credo, som för honom går före
allt annat. Men samtidigt fortsätter han
bygderomanen, med Verga som anfader, samtidigt som
han står i tydligt beroende av rysk och
amerikansk romankonst. Dessutom går han, ofta med
mustig humor, till storms mot fascismen. Men
han lokaliserar fascismen till samhällen, vilka
ännu något decennium efter det Silone lämnat
sin hemtrakt ingenting visste om den nya läran.
Därför är det inte underligt att hans landsmän
känna sig förvirrade, om också på sistone ett
par bedömare visat sig bättre förstå hans
egentliga avsikter och bekänna uppriktig beundran
för äktheten hos hans konstnärliga och
moraliska avsikter. Ehuru han är en utomordentlig
skildrare av individer, framför allt sådana som
han själv känt och älskat (t. ex. Donna Maria
Vincenza i "Sädeskornet under snön", hans
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
