Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Gunhild Bergh: Brev från Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN ITALIEN
Brancati sedan varierat i några mindre verk,
bl. a. en lysande novell, "Tråkigheten 1937",
publicerad i en av Italiens nya litterära
tidskrifter, den av kubanskan (numera italienskan) Alba
de Cespedes ledda Mercurio (n:r 11, 1945).
Brancatis beundrare ha nog väntat sig ännu
mer av honom, men det är tydligt att han
i motsats till de flesta av sina kolleger anser
sig behöva god tid för att komma med något.
Likaså i motsats till de flesta klargjorde han
ju redan före 25 juli 1943 sin ståndpunkt.
Indro Montanelli står det på ett
bokomslag jämte titeln "Här vilar man icke". Mot det
italienska bruket står förläggarnamnet endast
på bokryggen, och det är nytt och okänt, enär
inget av en lång rad kända förlag vågat ta
volymens tre noveller på sitt ansvar. Montanelli
var under fascisttiden en flygande reporter,
som bl. a. ägnat Sverige och Finland upprepad
uppmärksamhet. I de tre noveller han nu med
så stor svårighet fått tryckta äro namnen
diktade, men händelserna utgöra en direkt
krönika från de två sista upprörda åren, och de
tankar, huvudpersonerna ge uttryck åt, äro helt
Montanellis egna. En av personerna, Antonio
Bianchi, förklarar: "Vi äro ej obesmittade.
Liksom vi tillbragt halva vårt liv med att
försvara oss mot de äkta fascisternas speglosor,
så komma vi att få tillbringa den övriga
hälften med att försvara oss mot glåpord från
de äkta antifascisterna. Vi äro ej obesmittade,
men i alla fall äro vi de enda, som under den
tid som gått ha iakttagit och levat. Och denna
tid har existerat. Den var osympatisk, men
•existerat har den. Och man måste ha
genomlevat den för att kunna förstå dess
konsekvenser. För att kunna ta sig fram genom ett träsk
måste man riskera att smutsa ner sig. Men
endast den som gjort det, kan komma genom
träsket." Och litet längre fram: "Jag kommer
att dö för att jag talat illa om Garibaldi. Det
enda jag inte vet är vilken av de många
Garibaldi jag smädat, som kommer att skjuta mig en
kula i nacken. Men det har ingen betydelse...
Jag dör för ett paradis, vari garibaldrarna inte
komma in. Utan bara stackars Antonio Bianchi
som liksom jag är klädd i grått, därför att det
är den färg jag tycker om, just därför att den
är varken svart eller vit." — Det är knappast
underligt att förlagen vägrat publicera
Montanellis tre noveller och inte heller att de
diskuteras lidelsefullt i dagens Italien. "Han borde
väntat fem år", säga somliga. "Han gjorde
rätt i att komma ut och tala med detsamma",
invända andra.
Mycket diskuterad är också Corrado Alvaro
— ehuru på annat sätt. Alvaro var under
Bado-glios berömda fyrtio dagar, d. v. s. perioden
mellan Mussolinis fall och vapenstilleståndet,
den ende, som gjorde någon betydande insats
i romersk press. Hans första ledarartikel i den
av honom under dessa veckor redigerade
Popolo di Roma handlade om "svårigheten att
vara fri". Samma problem, vidgat till
"svårigheten för Italien att tillkämpa sig frihet och
självständighet i egendig mening", har Alvaro
sedan varierat i "Dagboksblad" i Mercurio och
i en liten broschyr med titeln "L’Italia
ri-nuncia?" (Skall Italien ge upp?). Det rör sig
i bägge fallen om svidande vidräkningar, först
och sist med landsmän men också med de
allierade. Alvaro har aldrig hemfallit åt
illusionen att de sistnämnda skulle glömma sin
ställning som segrare. Han har emellertid å
andra sidan aldrig inbillat sig att enbart
underskrift av ett vapenstillestånd ögonblickligen
skulle utplåna allt, som förut varit. Slutligen
har han inte vid någon tidpunkt betraktat
fascismen som ett plötsligt ont, som t. ex. en
jordbävning eller en gräshoppssvärm, utan
varit klart medveten om de historiska och
moraliska betingelserna för vad han en gång
bittert kallat "Italiens eviga fascism", och just
av denna grund har han varit desto ivrigare
att kämpa emot den.
Grubblet över Italiens tragedi har föranlett
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
