Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - E. Bendz: Valery Larbaud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. BENDZ
egenskap av amatör, av människa, som endast
följer sin åtrå och sitt nöje, och min ställning
som en den främmande litteraturens obundne
älskare snarare än dess tjänare å ämbetets
vägnar — väl vetande att den tjänst man gör
av kärlek mången gång är verksammare,
lyckligare till sin ingivelse och mera fruktbärande
än den man tvingas till av plikten, och ofta
mera glädjande för en själv?" (Han var väl
i förbigående sagt en av sin tids mest
litteratur-bevandrade människor, lika brokigt som solitt
beläst. Om ett enda av sina språkområden skrev
han redan för länge sen: "Jag hade nästan
knappt sysslat med den litterära spanskan:
Cervantes, 4 à 5 klassiker och något tusental
moderaa arbeten — kort sagt ingenting.")
Men ordet "amatör" är lätt missvisande. Då
han gav sig en dylik benämning, var det
ingalunda hans mening att frånkänna sig
kom-petens och allvar i det han ägnade sig åt.
Dilettant, om man vill, men långtifrån i den
gängse, lätt föraktliga betydelsen av ytlig
vur-mare, utan i ordets egentliga innebörd: en som
finner glädje i det han har för händer. Glädje,
ja, men arbetsglädje och verklig forskarhåg,
fast livet visserligen tog lejonparten av hans
tid. En brokig och ojämn alstring ytligt sett
— romaner, noveller, essayer, reseskildringar,
poem och översättningar — men vad det än
gällde präglad av klokhet och finess, osviklig
smak och en kräsenhet och omsikt över allt
beröm i det tekniska. (Han varken ville eller
behövde rusa åstad i tryck: "Fermina Marquez"
tog honom fyra år, "Barnabooth" tio,
"En-fantines" fyra, "Amants, heureux amants..."
sex.) En humanist, kort sagt, en älskvärd
korsning av litteratör och lärd, av lyxindivid och
bohem.
Men helt förnekas kan väl inte att ett sådant
livsverk, när man nu ser på det som avslutat
och med några års perspektiv, ger ett intryck
av ett slags distingerat tidsfördriv, ett tjusigt
äventyr, som frestats en smula utanför och lik-
som på trots mot den "normala" karriärens
mera rutinmässigt följda vägar och regler. Det
är som om något fattas; något som för tanken
på en frivillig, en alltför hårt driven sj
älv-begränsning, en flykt från det som inte borde
ha flytts. Kanske brast det honom just i det
som en av dessa spanjorer, som han kände
och förstod så utmärkt, en gång gav namnet
"känslan för livets tragik"?
Förmodligen kunde han inte tacka nej till
den sorts lycka, som Ödet och hans egen natur
så givmilt bjöd honom; och kanske erfor han
aldrig ens saknaden av denna tragiska
livskänsla som en brist eller svaghet i sin för övrigt
så rika själsutrustning, än mindre som en form
av stympning eller en avsägelse av något för
hans personlighet väsentligt. Han kunde ju
svara t. ex.: Var står det skrivet att en
människa skall vara olycklig, därför att andra är
det? Är det så säkert att den kristna sedelagens
imperativ av alla uppfattas som en ofrånkomlig
plikt och inte snarare som ett olidligt tvång?
Manar oss inte en djup naturlig instinkt att
tvärtom eftersträva ett varaktigt tillstånd av
högsta möjliga välbefinnande och följaktligen
att öva en levnadskonst, som skyr både lidande
och medlidande och varje slags delaktighet,
utöver det strängt nödvändiga, i andras sorger
och omsorger? Etc. etc.
Men faktum är att denne dyrkare av alla
förfinade njutningar, denne "evige rymmare ur
alla läger" (som han själv beskrev sig), denne
högtkultiverade och på sitt sätt så vidsynte
man, denne världsborgare och outtröttlige
resenär, som daterar en dikt i Polen, en essay på
nattexpressen mellan Guarda och Salamanca
och en novell i Neapel, denne vår samtida, som
kände och älskade sitt Europa som få har gjort,
som upplevt det första storkriget, hela
mellanperioden och kanske (med fullt bruk av sin
hjärna) en del av det sista, veterligen inte
skrivit en rad, som bär vittne om ens
övergående ångest eller nedlåtit sig till en enda
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
