Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
scen och hela tiden fascineras av detta
kame-leontiskt skiftande geni, som ena stunden målar
realism med saftig pensel och pricksäker,
humoristisk iakttagelse —- vilket album från gamla
Stockholm är inte "Brända tomten"! —, andra
stunden trollar fram en tavla av skiraste poesi
eller en ångeststämning av Kafkas eller Pär
Lagerkvists slag. Den kloke som vill ha ordning
i böckerna och se alla tal nedräknade finner
kanske det hela mer eller mindre tosigt. Dramat
har drömmens brist på sammanhang och
nebulösa innehållsrikedom, ur vilken en eller annan
detalj plötsligt står fram med eggande
tydlighet, med nästan anad men strax undanglidande
innebörd, bitar i ett kalejdoskop som aldrig
skall samla sig till den slutgiltigt uppenbarande
bilden.
Olof Molander har med sina
Strindbergs-insceneringar lagt grunden till en ny och
djupare uppfattning av diktarens storhet. Hans
instudering av "Brända tomten" var lika
mästerligt fast i greppet, lika glänsande intelligent
som de föregående. Trots de motiga
scenförhållandena på Borgarskolan hade han åstadkommit
en föreställning som var ett i detalj avslutat
konstverk, himmelsvitt höjt över vad studion
annars kunnat bjuda i denna lokal.
Dekorationen, utförd av Otte Sköld, var verkligt
vacker, särskilt i andra akten, och ägde en
alldeles omisskännlig Stockholmston samtidigt
som den hade något av drömmens distans. Vid
utformningen av figurerna hade Molander tagit
fasta på den strindbergska frodigheten och
åstadkommit en rad praktfullt individualiserade
figurer, såväl i fråga om mask som aktion.
Särskilt fäste man sig vid Färgarn (Carl Ström),
Murarn (Nils Hultgren), Trädgårdsmästarn
(Gösta Gustafson) och Målarn (Olle Hilding).
Främlingen spelades av Hugo Björne, en
soignerad gentleman med silvervitt hår och en
för-nämitet i uppträdandet som höll ihop figuren
bättre än man trott vara möjligt. Att
Främlingen gavs så dämpat och med en lätt ironisk
brytning utan ansatser till
Strindbergsidentifiering var en taktfullhet som avsevärt bidrog
till framgången. Georg Svensson
Eurydike av Jean Anouilh. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
Konj unkturvågen har efter Sartre och Mauriac
spolat hit den unge Jean Anouilh och hans
stycken i svart och rosa. I hemlandet är han ju
mycket mer uppskattad än Sartre, som alltid
synes ha intagit en rätt periferisk ställning, fast
tysktidens kulturvakuum en tid kom honom att
lysa relativt klart. Att döma av det man nu hört
från nordisk scen och radio är Anouilh också
utan tvivel mer fransk, klarare och
distinktare än den äldre kollegan med dennes
moraliska fiktionalism av germanskt ursprung och
stundom något tvetydiga tvetydighet. Men är
han större diktare? Hans centraltema synes
vara människors uppgörelse med ett pinsamt
förflutet, det kommer ju "Flugorna" nära, fast
temat i "Eurydike" uppträder mer i
pirandello-turnering, i form av den hetsade och pinta
frågan hurudan personligheten innerst är, och
läxan om intigheten i att själva denna fråga
framställes. Även i övrigt finner man många
eklektiska drag. Att kläda klassiskt-grekiska
ämnen i psykologi och språk av samtidssnitt
är ju ett gammalt grepp i fransk teater
(Coc-teau, Giraudoux, att ej nämna Corneille och
Racine), och att låta handlingens tid och plats
följa med i omkostymeringen är heller intet
nytt. Allt beror på hur det göres. Anouilh
bibehåller det övernaturliga gudaingripandet och
fäller in en mystisk akt, där gestalterna stiga
fram kors och tvärs ur mörker, som i
tjugutalets drömspelsinfluerade dramer. Andra
tjugutalsdrag äro hymnen till kärleken som
elementär kraft trots allt och över allting och motivet
om ungdomens uppror mot en försumpad
föräldrageneration.
En ung man och en ung kvinna mötas vid
en tillfällig livsvägskorsning, representerad av
en järnvägsstation. Båda känna genast att de
tillhöra varandra och måste lämna allt för att
följas åt. Författaren finner verkligen friska
och oförbrukade uttryck för denna eviga
upplevelse, det är väl en av dramats största
förtjänster, fast den ej kom fram så klart vid
göteborgsföreställningen. Liksom mytens Orfeus
ej kunde låta bli att forska efter
Eurydike-Proserpinas identitet och därför förlorade
henne, så kan dock ej heller hans
dubbelgångare i pjäsen låta bli att fråga och undra
om sin älskade, hur hon levat tidigare, vem
hon förut tillhört och om hon talar sanning om
sitt förflutna. Därför mister han henne. Ej ens
när dödsriket genom gudomlig undantagsnåd
återskänkt den förlorade, kan han undertrycka
frågebegäret och behålla henne. Först döden
för båda kan stadigvarande förena dem. Bakom
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
