Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
myten skymtar sålunda den allmännare
insikten om all j ordisk kärleks snara utblomning.
För den som äger denna insikt blir
kärleks-bejakelse konsekvent till livsförnekelse. Så är
tanken.
Nästan allt ljus i dramat har lagts på
huvudrollerna, som måste spelas mycket enkelt och
mycket intensivt. Det hade Töre Lindwall
riktigt uppfattat, och gjorde sitt bästa, vilket
räckte en bra bit. Men för Agneta Prytz får
man tyvärr konstatera felanläggning, om ej
rentav felplacering. Hennes överspända
flicktyp med putslustiga ryck suddade ut mycket av
styckets linjer. Kanske strävade också hon åt
rätt håll, ibland tycktes det så; men i så fall var
det hennes manér som var för inkört. De äldre
och medelålders i pjäsen skola alla vara
föraktliga; sådana roller är det lättare att spela väl;
Ludvig Gentzel hade som fadern den största
och gjorde mest intryck. Den mystiske
främlingen med vaga asketiska antydningar om
gudom, en vid detta laget rätt banal figur, hade
behövt en aktör med långt större pondus än
Karl-Magnus Thulstrup för att lyftas i det
sublima. Helge Wahlgrens regi var överhuvud
ej som bäst. Att ge hadesakten askgrå i stället
för lorensbergsteatersvart, som legat närmast
till hands, kunde vara en idé, men den blev
fatal genom skådespelarnas entré per
side-stepping, som skulle vara omärklig, men just
därför drog till sig uppmärksamheten.
En nyhet kan noteras. Vid tjugutalsrevolten
utmålades alltid den förhatliga äldre
generationen som plikttyrannisk och sedligt trångsint.
Här målas den tvärtom fjantig och slapp, och
dess lättsinniga ytlighet kontrasteras mot de
ungas allvar. Det är en syn på ålderdomen, som
knappast varit en vogue sedan det tidiga
adertonhun|dratalet, då 1’ancien régimes
rokokofigurer representerade det gamla. Är det
"femtiotalet" som rycker an — fast det inte hunnit
hit än? Ebbe Lindé
"Det är från polisen ..." (An Inspector
Calls) av J. B. Priestley. Dramatiska
Teaterns lilla scen.
Priestleys senaste pjäs har före
Stockholms-uppförandet endast spelats i Moskva, för
säkerhets skull på två teatrar samtidigt. Det säger
något om dess tendens, som är antiborgerlig
i största allmänhet utan att därför nå fram till
något utdömande av klassamhället som sådant.
Tidpunkten är 1912 och scenen är liten
familjemiddag hos herrskapet Birling, som firar
dotterns förlovning med en lovande ung man ur
samma sociala skikt. Den blivande svärsonen
har t. o. m. en adlig mamma, men mr Birling
har förhoppningar att själv bli knighted vid
nästa utnämning. Han är en framgångsrik
industriman och talar vackert och självbelåtet
om det privata initiativet och vikten av att
kunna stå på egna ben. Vid portvinet störs
bjudningen av att en detektivkommissarie gör
sin entré och börjar anställa korsförhör med
var och en av de närvarande. Anledningen är
att en ung flicka just avlidit på stadens lasarett
efter att i självmordssyfte ha druckit ett
desinfektionsmedel. Samtliga förnekar sin
bekantskap med offret, men kommissarien bevisar
under ett förhör som sträcker sig gott och väl
genom två och en halv akter att de alla var på
sitt sätt medverkat till att driva flickan i döden.
Mr Birling har avskedat henne efter en strejk,
dottern har fått henne sparkad från det
varuhus dit hon sedan kom som expedit,
fästmannen har haft henne till älskarinna och sedan
övergivit henne, sonen har gjort henne med
barn och mrs Birling har stött bort henne från
den välgörenhetsinstitution dit hon kom i sin
nöd. Gutta cavat...
Situationen med en liten krets av människor
som oberoende av varandra bidragit med en
puzzlebit av ett brott för att sedan råka samlas
till mästerdetektivens avslöjande är ju inte
mera sannolik än i detektivromaner, men
Priestley har skyddat sig mot dessa invändningar på
ett mycket finurligt sätt. Man får aldrig riktigt
klart besked om flickan är en och samma
person på alla stadier i sin Golgatavandring
eller om hennes öde är en fiktion av ett antal
verkliga situationer, sammansatt av den
mystiske kommissarien. Problemet har för övrigt
endast akademiskt intresse, eftersom publiken
snart kommer underfund med att kommissarie
Gool inte alls är någon verklig detektiv utan
ett slags materialiserat samvete, en förklädd
Gud (makar man ihop de två sista bokstäverna
i namnet får man God i stället för Gool) som
klär av de skröpliga syndarna inpå bara
kroppen och låter dem se sin moraliska nakenhet.
Proceduren är långrandig och brukar klaras
enklare och mera underhållande i folksagorna.
Lyckligtvis kan författaren i sista akten pigga
upp intrycket med några skickliga kortkonster,
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
