Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Romance. Man skall gå till Mérimée för att
finna vilken enkelhet och pregnans som blivit
förvanskad: "Elle me dit: T’aimer encore, c’est
impossible. Vivre avec toi, je ne le veux pas.
La fureur me possédait. Je tirai mon couteau.
J’aurai voulu qu’elle eüt peur et me demandàt
grace, mais cette femme était un demon."
Pavane
Högt spel i Saratoga (Saratoga Trunk). Sam
Wood. Warner Bros.
"Högt spel i Saratoga" må vara
underhållande för dem som hämtar sin litterära
vederkvickelse ur kolorerade best-sellers av den typ
som Edna Ferber skriver litet skickligare än
de flesta andra, den filmintresserade har den
däremot ingenting att ge. Att man oftast har så
tråkigt under filmen beror bl. a. på att man
sett den så många gånger förr: det pittoreskt
sydländska New Orleans med sitt förfallna
koloniala palats, grönsakstorget med dignande
stånd och skränande, sjungande folkliv, den
franska restaurangen, ekipagen och
operaföreställningen, duennan och den komiske dvärgen
(tyvärr inte så rolig som han tror),
brunnshotellet med sina lornjetterande skräcktanter
och pösiga industribaroner, det vilda slagsmålet
med påkar och skövlar och så förstås det
klassiska filmkärleksparet, hon en ack så nyckfull
och eldig äventyrerska, han en höftsmal och
kolugn cowboy från Texas, bägge fyllda av
begär att upprätta sina förorättade mödrars
minne genom att ta hämnd på den bornerade
överklassen men eljest osams om det mesta
fram till det obligatoriska lyckliga slutet, då
hon som den tämjda vildkattan pysslar om den
sårade hjälten. Allt detta är återgivet precis
som det brukar vara på bio, den tränade
biobesökaren behöver inte göra sig besvär att gå
dit, han kan bara blunda så ser han alltihop
för sig. Sam Wood har gjort filmen på sin
rutin, som den tränade hovmästaren dukar upp
en bankett för sin stampublik. Det finns inte ett
kameraskott ur någon oväntad vinkel, inte en
bild som hoppar ur sin förgyllda åttiotalsram
och stannar i medvetandet. Klippningen är
rentut dålig i sin fantasilöshet. Största intresset
för svensk publik har Ingrid Bergmans spel
i ett för henne nytt rollfack. Det är en skicklig
och intelligent uppvisning, genomförd med
verklig energi, men också den blir utanverk.
Gary Cooper behöver däremot inte anstränga
sig, han har knappast ens behövt byta kläder
från sin sista film, och han är lugn och
trivsamt charmerande som alltid framför kameran
med en ironisk glimt i ögat som ibland verkar
riktad direkt mot den publik som vid det här
laget äter ur handen på honom.
Georg Svensson
Om tankar kunde döda (Uncle Harry). Robert
Siodmak. Universal.
Joan Harrison belyser med sin nya film än
en gång sin bekanta tes: "Vi är alla mördare
in spe", och med "The Stränge Affair of Uncle
Harry" har även Siodmak gjort sin hittills
mest vägande insats. Historien om den stackars
ungkarlen som hunsas av sina två älskande
systrar ges med en dämpad hätskhet som är av
stor verkan, och det incestmotiv som alltid
legat på lur i hans filmer träder äntligen fram
i dagsljus. Handlingen kretsar huvudsakligen
kring familjens middagsbord, där
medlemmarna gör sitt bästa att förstöra aptiten för
varandra, och det är alldeles självklart att
brodern skall tillgripa giftmordet efter alla
dessa matfejder. Siodmak menar tydligen att
det är oskyldigare att förgifta en människa än
att förgifta en atmosfär, och så alldeles orätt
har han väl inte. Genom en slump blir så
mordet ett dubbelmord, och den stackars
mördaren ser sig försatt i en så raffinerat kuslig
situation att Siodmak efter hård press från
Hays-censuren sett sig nödsakad tillgripa
lösningen att förklara att det hela varit en dröm.
Vilket vi ju tror så mycket vi vill. "Om tankar
kunde döda" spelas ypperligt på alla händer:
George Sanders kongenial med den förtryckte
Harry, överraskande i en mörk och
hämningslös sångscen, Geraldine Fitzgerald som den
infernaliska Lettie och sist men inte minst Ella
Raines som utvecklats mycket sedan sist och
här uppvisar en blandning av
matter-of-fact-ness och blank sensualism som är ytterst
bestickande. Pavane
Rösten i stormen (Voice in the Wind). Arthur
Ripley. United Artists.
Ett privat intryck gör "Rösten i stormen",
som verkar tillkommen helt vid sidan av den
gängse produktionen — en rapsodisk,
fragmentarisk film om flyktingöden som bärs upp av
en stark förgängelsestämning. Något påminner
den om "De döda skeppens fyr", och sym-
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
