Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
bolislct måste man även uppfatta historien om
El Hombre, en europeisk flykting som förlorat
minnet och lever i djupaste förnedring på
Guadeloupe. En tät dimma insveper hela filmen,
som mest arbetar i svart och grått, dymedelst
antydande den glömskans natt i vilken El Hombre
vandrar. På gatan finner han en kväll en död
kvinna som han inte känner igen, trots att det
är hans egen hustru som sökt honom över hela
världen — man måste beundra regissörens
moraliska mod, ty det har säkert varit frestande
att låta paret dö i varandras armar. Filmen
böljar hit och dit, följer lösa associationer
och nyckfulla infall, är stundom påfrestande
i sina teatraliska arrangemang men oftast
skakande i sin bottenlösa förtvivlan., och vissa
av episoderna har en mardrömmens intensitet.
El Hombre representerar den europeiska
intelli-gentsian, "Rösten i stormen" handlar om
människor som förlorat allt, har gjorts av en
regissör som vet hur detta känns och torde inte
i större grad angå en svensk publik. Pavane
Huset vid 92:a gatan (The House at 92nd
Street). Henry Hathaway. Fox.
"Huset vid 92: a gatan" är till hälften en
arrangerad dokumentärfilm om det amerikanska
kontraspionagets kamp mot tyska spionligor.
Den handlar om tyskarnas försök att stjäla
atomhemligheten och uppges vara autentisk
i varje detalj; några suddiga bilder av minister
Thomsen bekräftar för svensk publik äktheten
av de filmremsor som hämtats från polisarkivet.
Redan dessa fakta ger filmen ett
utomordentligt underhållningsvärde. Det är dock inte svårt
att konstatera att den är gjord med samma
sinne för starka effekter, med samma hetsande
tempo som vanliga kriminalfilmer. Hollywood
har insett, att en journalfilm utan den vanliga
spelfilmens rytm inte skulle kunna fängsla
åskådarna. "Huset vid 92:a gatan" har
följaktligen blivit en regelrätt amerikansk
kriminalfilm, inte mer men heller inte mindre.
Regissören Henry Hathaway är en
hyper-amerikansk regissörstyp med mycket typiska
särdrag: han har en oemotståndlig böjelse för
brutala effekter på gränsen till sadism och
en lika oemotståndlig böjelse för raffinerat
artisteri. Tortyr och prygel är sedvanliga
ingredienser i hans filmer, och de saknas inte
i "Huset vid 92: a gatan". Att det är kvinnor
som uppträder som exekutorer är lika mycket
ett Hathawaypåfund som det bygger på
kännedom om Irma Greese-typens förekomst. I
våldsamma, kraftfullt utformade scener förs
handlingen framåt — artisteriet tittar fram
dessemellan, i fint avslipade mellanstick i
övermättade miljöer, under dialogerna hos
modedirek-trisen och framför allt i en liten kort scen hos
en teateragent. Jan Olof Olssön
Flykten (The 49th Parallell). Michael Powell.
Ortus Films.
"Flykten" har visats här under kriget, i av
censuren starkt beskuret skick. Nu kan man se
den i dess fulla längd, och själva detta
sakförhållande inbjuder givetvis till en del reflexioner
om den svenska censurkammaren.
"Flykten" är en engelsk film om tysk
vålds-mentalitet, inspelad 1941. Den berättar om hur
en i Kanada strandad tysk u-båtsbesättning
försöker ta sig fram till det då neutrala USA. Med
ett fåtal klippningar och retuscheringar kan
filmen mycket väl förvandlas till en apoteos
över tysk framåtanda och den unge tyske
löjtnanten bli en vedertagen filmhjälte — i
censurens förra version hade man kommit en bra
bit i den riktningen. Nu finns varje filmmeter
av våld och råhet med, och det är
naturligtvis harmlösa bovstreck vid sidan av allt som
framkommit sedan naziväldet störtade samman.
Men den tyska andan, sådan den röjer sig
hos den hänsynslöse ledaren, är rätt fångad —
där har man inte hämmats av gentlemanship.
"Flykten" är en rapsodisk film och erbjuder
i en serie från varandra klart skilda partier
några framträdande engelska aktörer
utomordentliga tillfällen att utveckla sitt kunnande
och sina personligheter. Det är med beklagande
man tvingas konstatera, att Leslie Howard inte
är till sin fördel. Hans filosof, som med några
böcker och Picassotavlor dragit sig undan till
ett tält i skogen, är en ytterst banal teaterfigur,
det hjälps inte. Den som tar hem spelet i alla
avseenden är Raymond Massey som den enkle
soldaten som till slut kväser u-båtslöjtnanten,
ypperligt gestaltad av Erie Portman.
Regissören Michael Powell har gjort
"Flykten" till en mäktig och berusande frisk
naturfilm med svepande vyer över de kanadensiska
prärierna. Att filmen måste räknas som en
av säsongens stora beror slutligen inte minst
på den som gjort musiken: ingen mindre än
Vaughan Williams. Jan Olof Olssön
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
