Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ger sin prägel åt Warburtons lyrik. Han är
i stället nära besläktad med Kästner och Brecht,
av vilken senare han översatt "Legenden om
den döde soldaten". Utgångspunkten för det
avslöjande denna lyrik vill åstadkomma, är
alltid insikten om den egna skulden, den egna
otillräckligheten att fatta och vara närvarande.
Det tillstånd som skapar glasväggar mot
yttervärlden, som gör oss till döva fiskar innanför
akvarierutan, är vårt eget verk. Väggarna har
vi skapat själva och dörrarna har vi låst. Döden
omkring oss kain vi inte fatta och komma nära:
Inte omkring mig, knappast inom mig flyter
den vätska jag nämner vid namn så ofta
Vad vet jag om all den tunga och röda
sega och svartnande ström som väller på jord och snö
Mot denna bakgrund av egen brist och
svårighet att vinna tillvaron utvecklas diktarens
förmåga att avslöja de vackra täckord, som
döljer krigets fasa. Några dikter handlar om
träd, och "Björkhage" ger en ganska
traditionell bild av det lömska krig som döljer sig
bakom idyllen med vita stammar och nattviol.
Originell är däremot dikten "Martall" -— den
slitna sinnebilden för styrkan och segheten.
Den kan sägas vara typisk för Warburtons
ovilja att gripa till en patetisk symbol, så ofta
använd i hans eget lands litteratur.
Men inne i min rot
går saften bitter
av skrevors bräckta
vatten varje dag,
och fiberstyrkan
som min stam besitter
är bara modlös väntan
känner jag.
Dikten "Frötallar" når konstnärligt högst av
dessa träddikter. Dess skildring av ett hett och
torrt ljunglandskap som symbol för sexuell
ensamhet är både intensiv och fullgången, och
man möter här jordmånen från "The Waste
Land". Dikten "Fredsbankett" hör nära ihop
med den lyrik, som efter det första
världskriget lät en bitter ironi spela över dem som
glömde och blåste ut det förgångnas nöd ur
sina sinnen. I frack och medaljer skålar vi för
världtens framtid, då vi plötsligt hos varandra
ser vad som inte kan döljas:
Underligt
med en kall korg av ben bakom sidenuppslagen,
underligt är att känna bäckenskålen svikta
slät som is
på vajande slipade lårpipor. Underligt
att se sina varma fingrar kring glasets fot,
svarvade pinnar av ben.
Krigets detaljer skall döljas, och vetskapen
begravas med de döda. Siffror och symboler
får ersätta det som verkligen hände, för att
sinnesron skall bevaras. "Torso med blint
huvud", samlingens största och djupast
syftande dikt, skildrar en blind, arm- och benlös
invalid från 1918, som överlevat andra
världskriget. Han ber att bli förvandlad till sten:
Glättad sten vill jag bli, huggen i urberg
och stel under sprängande slag.
I graniten är muskler och ådror spann som bär
och lyfter den trötta bålen;
en strupe av sten får vila ut och vara
stum i evig tid.
Droppen som rinner utför min gröpta kind
är bara dagg och imma som samlas
i natten på sval, slät sten,
och mina ögon som så länge har brunnit
slipper se i mörker.
Sedan skall jag nötas och vittra långsamt
i rena skärvor och stoft.
Glättad sten vill jag bli, huggen i urberg
och stel under sprängande slag.
Den blinde invaliden är inte ett olycksöde, som
inte borde ha fått leva, utan den tvingande
makt som skall växa in i oss och vara vårt
eget liv, för att vårt samvete inte skall dö.
"Torso med blint huvud" har en konstnärlig
mognad, ovanlig i debutsamlingar, men den
har också det som är mer sällsynt — ett
inträngande budskap.
Carl-Erik af Geijerstam
Vår lilla stad
Gunnar LobrÅten: Öppen horisont.
Wahlström & Widstrand 1945. 8:50.
Bertil Lagerström: Gräsänkling. Gebers 1945.
7:50.
Ivar Ahlstedt: Matchen. Bonniers 1945. 7:50.
Förra hösten valde flera av de yngsta
författarna sina motiv ur småstadslivet och gav
därigenom delvis nya aspekter på en miljö,
som enligt gängse uppfattning hör illa samman
med modernistisk litteratur. Gunnar Lobråten,
Bertil Lagerström och Ivar Ahlstedt kom alla
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
