Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
igen med småstadsromaner, men de har
uppfattat sina städer på tre helt olika sätt.
Gunnar Lobråten låter sin huvudfigur,
arbetarpojken Sven, växa upp i en liten
bergslagsstad. Han kommer in vid posten, tar mera
av en händelse en bunt hundralappar, far till
Stockholm, kommer i fängelse och börjar efter
frigivandet arbeta på en såg utanför staden.
En kamrat lär honom läsa böcker och tänka en
smula, och han utvecklas efter hand till en
reflekterande människa, som inser att
visserligen växte hans brott fram ur en tillfällighet,
men så slappt som han drev fram i livet hade
denna tillfällighet lätt kunnat forma om hela
hans tillvaro till en serie futtiga olagligheter.
Liksom flera av huvudpersonerna i romaner av
jämnårig författare bygger Lo bråtens yngling
av studier och reflexioner ett skydd mot livet.
Det är en allvarlig och ärlig historia, som
framläggs i "Öppen horisont", men numera
inte någon i litteraturen ovanlig. Den är inte
heller särskilt originellt berättad. Jan
Fridegård och Eyvind Johnson har behandlat
likartade ämnen, och till dessa författare anknyter
Lobråten även stilistiskt. Kraftigast är dessa
reminiscenser i första delen, som utspelas före
brottet. Detta parti är nog annars det bästa,
med sin övertygande skildring av den vagt
karriär, och flickjagande Sven. Den lilla staden
skildras med sträva remsor ur vardagslivet,
mornar vid posttid, en kväll på Stadshotellet
och en middag i Svens hem. Det senare
avsnittet hänger emellertid knappast ihop med
det föregående. I början är t. ex. Sven en
sexuellt oerfaren, klumpigt nyfiken amatör då
det gäller flickor — mot slutet är han en
erfaren man på området med skilda upplevelser
bakom sig, trots att han såvitt man kan se
tillbringat de mellanliggande fyra månaderna i
fängelse.
Gunnar Lobråtens stad är en brokig och
skvallrande bakgrund för ungdomliga äventyr.
Bertil Lagerström använder sin som
drivbänk för en färgrik giftblomma, som när glaset
avlägsnas visar sig ha sprungit ut på en vanlig
svensk hushållsväxt. Den mystiske herr Stramm
kommer till en liten stad, där han genom sin
psykiska kraft driver servitrisen Stardust i
döden och hart när lurar av en liten
bokhandlare hans affär. Lagerström uppbådar samma
demoniska stämning som i sin tidigare bok,
men här har den inte riktigt samma effekt, då
miljön är vardagligare. Det blir en liten smula
löjligt att den mystiske främlingen, som tycks
ha gott om pengar, gör sig så mycket besvär
för att genom långsamt själamord komma över
bokhandeln. Det lyckas dock inte.
Bokhandlaren vaknar i sista minuten upp ur sin
förtrollning och tappar Stramm i sjön på en
roddtur. Efteråt hävdar den avlidnes dotter, som
lägligt dyker upp, att Stramm inte alls var något
monstrum av ondska. Han var en vanlig
människa ; vi bär alla inom oss fröet till en Stramm.
Att berättelsen är en allegori upptäcker man
snart, men en allegori måste för att vara
uthärdlig antingen ha ett ämne, som ligger sà
osökt till, att historien kan bli helt konsekvent,
eller också måste skenberättelsen vara så sann
i grunden att man överser med det otroliga.
Fastighetsmäklare Krilon och korvgubben Sju
råkar ut för mer fantastiska äventyr än
Lagerströms lille bokhandlare, men. står ändå som så
mycket mer övertygande och sanna företrädare
för våldslärornas slutliga besegrare. Vad som
framför allt brister i "Gräsänkling" är
skildringen av Stramm. Main kan inte gärna bevisa
att en demonisk skurk egentligen är en helt
vanlig människa bara genom att låta någon
säga att det förhåller sig så.
Lagerström är emellertid ingen ointressant
författare. Han skriver stundom med en
betvingande force, som t. ex. i skildringen av
huvudpersonernas besök på en lantlig
sommar-restaurang. Detta i verkligheten säkert rätt
färglösa äventyr blir i sin flammande kulör och
sina förvridnia proportioner som en
modernistisk gobeläng. Förvridna proportioner får också
staden, där den strammska makten driver sitt
mörka spel inför de groggdriokande
ungkarlarnas kollegium av kolorerade ansikten. Det är
skickligt utfört, men man undrar ibland om
inte konstruktionen har väl kraftigt övertag
över visionen.
Lobråten använder småstaden som ram kring
ett begynnande livsöde, Lagerström låter den
bli tummelplats för världsskakande ideologier.
Ivar Ahlstedts samhälle, som i motsats till
de andra bär ett namn, Eriksvik, får grundligt
och ordentligt redovisa en viktig sida av sitt
liv: idrotten och idrottsintresset.
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
