Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
artistisk känsla och realistisk kraft är också
den lantliga miljö återgiven, vari det
överhettade själsliga förloppet utspelas. Thomas far,
den vitale och handlingskraftige lantbrukaren,
som efter sin första hustrus död — sinnessjuk
har hon begått självmord — med fast hand
styr och ställer på gården och till slut gifter
om sig med en kvinna i trettioårsåldern, är
delvis tecknad som en kontrast till den sjuke
sonen. Men vad som är märkligt i denna roman
och vad som framför allt avvinner läsaren
respekt är Owe Husåhrs förmåga av inlevelse
i det psykiska sjukdomsförloppet. Med en
intensitet som inte förfelar sin starka verkan
skildras den olycklige mannens plågsamma
syner, det destruerade själslivets alla
upplevelser av skräck och kval, av hängning och
korsfästelse. Den sjuke mannen som för långa
samtal med det våldsamt brinnande geniet Vincent
van Gogh och till slut själv känner sin hjärna
som en enda förtärande brand som till varje
pris måste släckas, går ödesbestämt sin
undergång till mötes: "Jag var dömd till detta liv
och den domen kunde inte överklagas, den var
stadfäst någonstans av någon, som jag gärna
skulle velat träffa, men som jag väl aldrig får
träffa." Nej, det enda ljus som sprides i hans
mörker är till slut lågorna från den brand som
han anlägger, i den tro att hans förbannelse
därmed skulle vika ... Den bil som hämtar den
olycklige Thomas Basekow till sinnessjukhuset
bildar den hårda och obönhörliga slutvinjetten
till denna med kraft och konsekvens
genomförda berättelse om den bittert ojämna kampen
mellan friska och sjuka krafter i ett
människosinne. Owe Husåhrs debutarbete tillhör den
kategori av svenska romaner som man inte
glömmer i första taget. Att man här har med
en verklig människoskildrare att göra synes stå
utom allt tvivel.
Om debutanten Gösta Petterssons
skildring av en ung metallarbetares liv -— boken
bär titeln "Från tolv till tolv" — kan det sägas
att den har sin styrka i den minutiösa
verklighetsiakttagelsen. Den förmedlar i varje fall ett
ganska levande intryck av atmosfären i det
fattiga Stockholm. Huvudpersonen, som
tidigare varit arbetslös men nu har jobb på en
verkstad, för ett trist och enformigt liv; arbetet
skänker honom ingen verklig glädje, och inte
heller samlivet med hustrun tycks ha någon
högre färg och temperatur. Metallarbetaren
Agges gråa glädjeämnen består mest i ett glas
pilsner på ett kafé och ett parti kort med några
likgiltiga kompisar.
I skildringen av en dag ur Agges vardagsliv
inspränger författaren minnesbilder från denna
människas tidigare liv. Där skymtar i korta
laddade bilder förbi karakteristiska avsnitt ur
hans tidigare liv: fattiga ungdomsår, ständigt
hotade av arbetslöshetens spöke, studietiden på
en folkhögskola, militärtjänstgöringens tristess
och monotoni. Det bör erkännas att författaren
med en viss intensitet lyckats framsuggerera det
trötta och triviala i denne arbetares liv. Bilden
är trovärdig nog. Agge har förvisso många
själsfränder bland arbetarnas stora massa, och
de utgör i sanning inte den stimulerande delen
av arbetarklassen. Johannes Edfelt
Debutanter från Lund
Paul Lindblom : Under världens tak. Norstedts
1945. 8: 50.
Nils Åke Malmström: Ung man i Stockholm.
Bonniers 1945. 7:75.
Under det andra världskriget intog Lund
i politiskt avseende en särställning bland de
fyra svenska lärdomsstäderna. Stockholm och
Uppsala hade ett och annat att förebrå sig vid
jämförelse med Göteborg, vars pålitlighet (som
det då hette) föreföll gedigen. Men
nyordnings-tendenserna hölls alltid nere bland de två
städernas studenter. Nazismen omfattades endast
av betydelselösa grupper, och även om
tiger-mentaliteten nog var tämligen utbredd, erbjöd
de officiella yttringarna av verksamheten mest
exempel på demokratisk pålitlighet, vanligen
svept i en mantel av nordlem.
Helt annorlunda var förhållandena i Lund.
Demokratien hade också där sina trogna
företrädare bland professorer och studenter, men
en del yttre manifestationer var av så
komprometterande art, att man knappast kunde tro att
de i längden fick förekomma utan majoritetens
stöd eller samtycke. Denna mindre tilltalande
form av akademisk egenart har av ortsborna
ofta tillskrivits den s. k. lundaandan, och
hänvisningarna till denna har ibland präglats av de
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
