Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Heroisk historia
Konstantin Simonov: Dagar och nätter.
Översättning av Wladimir Semitjov.
Bonniers 1945. 13:50.
Anna Karavajeva: Eldar. Översättning av
Cecilia Borelius. Bonniers 1945.
11:50.
Två namn markerar vändpunkterna för den
nazistiska krigslyckan: El Alamein och
Stalingrad. Europas öde avgjordes för oöverskådlig
tid framåt i den till slut nästan helt demolerade
staden vid Volgas strand. Mycket har det redan
skrivits och mycket kommer att skrivas om
den okuvlighet som möjliggjorde att de tyska
inkräktarna till slut inringades i en dödsfälla
och att den ryska defensiven övergick i
offensiv. Kanske kan det heroiska bladet i rysk
historia till slut frambringa ett skönlitterärt
verk, jämförbart med "Krig och fred".
Ännu har det inte skett: händelseförloppet
ligger för nära i tiden, det för stor episk
skildring nödvändiga perspektivet är ännu inte för
handen. Men Konstantin Simonov, en ännu
inte trettioårig författare som i likhet med så
många av sina ryska kolleger under kriget varit
frontkorrespondent, har med romanen "Dagar
och nätter" likväl skapat ett verk som har stort
dokumentariskt intresse. På sätt och vis kan
också hans roman infogas i den sociala
realismens schema: den är strängt verklighetstrogen,
den avböjer all litterär symbolism, den berättar
utan patentpatriotiska fraser och yviga gester
om det viktiga kapitel i modern rysk historia
som täckes av namnet Stalingrad.
Det illusionslösa i Simonovs
verklighetsuppfattning är vad som först slår en läsare.
Huvudpersonen, bataljonschefen Saburov, är inte
omgiven med någon falsk hjältegloria: han har
modet att känna fruktan, likaväl som hans
underordnade kan känna skräckens strupgrepp;
men han är en plikttrogen officer, som gör sin
insats till det yttersta av sina krafter. Han vill
t. ex. protestera mot en dåraktig order, men då
det inte hjälper utför han den —- och bevisar
därmed dess meningslöshet.
Illusionslös är också officerarnas
uppfattning av de framtida möjligheterna att bevara
freden. Protsenko, nyutnämnd general, säger
på ett ställe: "Jag tror inte på pratet att det
här skulle vara det sista kriget i världen, vet
du, Saburov. Likadant hette det under förra
kriget, och många gånger dessförinnan också.
Man behöver bara läsa historia. Efter detta krig
kommer ännu ett krig om trettio eller om
femtio år ..." Simonov skildrar med detaljrik
sakkännedom de förbittrade striderna i
Stalingrads ruiner; han känner till punkt och pricka
närstridernas karaktär och vet hur soldater
och civilbefolkning reagerar. Veteranerna från
Voronesj bildar en elit i Stalingradarmén; vad
de inte vet om soldatens förhållande under
eldstrid är inte värt att veta: "De visste att
det inte var farligare att krypa framåt under
granatkastareld än att bli liggande. De visste
att stridsvagnar oftast krossar just dem som
försöker fly och att en tysk automatskytt, som
ger eld på tvåhundra meters håll, alltid mera
eftersträvar att skrämma än att döda. Kort
sagt, de kände alla de enkla men stora
soldat-sanningar, som födde förvissningen att de, när
allt kom omkring, inte var så lättdräpta ändå."
I den grandiosa finalen kan Simonov ge en
bild av den ödestimme, då krigslyckan vänder
sig: de utmattade ryska soldaterna slår tillbaka
det sista tyska försöket att nå Volgastranden,
och offensivens griptångsarmar börjar avteckna
sig norr och söder om Stalingrad. Det är
heroisk historia; Konstantin Simonov är i hög
grad medveten därom, men han offrar aldrig
åt fraser och pompös musik. Hans roman är
skickligt berättad, stram, nästan sammanbiten
i sin ton. Den har sanningens prägel.
Detsamma kan sägas också om Anna Karava.
jEVAs roman "Eldar", också den ett äreminne
över rysk motståndsvilja. Men i konstnärligt
avseende fyller den inga strängare anspråk: det
är en rysk beredskapsroman, skildrande
rustningsindustrin i Ural, och som sådan är den
enkel och grov i fakturen. Anna Karavajeva,
som debuterade 1922 och nu är i
femtioårsåldern, skildrar händelserna i och kring en
stridsvagnsfabrik; samtidigt ger hon en
patetisk bild av det målmedvetna uppbyggandet av
den tunga ryska industrin i Ural. Hennes
sakkunskap i fråga om martinugnar och strids-
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
