Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
förbryllande intrycket av utsökta variationer
på ett motiv som författaren inte fullt
behärskar. Erik Lindegren
Brasilianskt epos
Euclides da Cunha: Markerna brinna.
Översättning av Th. Warburton. Wahlström
& Widstrand 1945.
13: 50.
"Det är min avsikt att avslöja detta barbari
med en redogörelse som jag när som helst är
villig att bekräfta med ed", skriver Euclides
da Cunha mot slutet av sin bok. Han var ute
för att säga sanningen, ett inopportunt tilltag
som ledde till att han blev lönnmördad. Det
verk han efterlämnade är alltså ingen beskedlig
historisk roman utan mer att förlikna vid en
vit bok, en naken framställning av fakta med
åberopande av vittnen och dokument. Att den
ändå framstår som ett prosaepos, ett konstverk,
beror främst på att denne journalist och
historiker såg och förmådde framställa den episka
storheten i vad vi skulle kalla ett banalt
sydamerikanskt upprorsgruff.
Det yttre händelseförloppet var i korthet, att
en religionsfanatiker, kallad Rådgivaren, på
1890-talet bildade en sekterisk koloni i det
brasilianska ökenområdet. Genom en rad
missförstånd och psykologiska felgrepp blev
rörelsen stämplad som en monarkistisk revolt mot
den nybildade republiken, varför den
krossades i ett ödemarkskrig, som fördes med en
fruktansvärd grymhet av båda parter.
Euclides da Cunha ger först miljön, som inte
endast är bakgrund och staffage utan också det
djupaste upphovet till tragedien. Den
människotyp, som denna förbrända, ödsliga trakt
i det inre av Brasilien skapar, är predestinerad
att falla till föga för väckelser och
religionsformer av primitiv, exalterad art. Fanatiker
och messiasfigurer har alltid vunnit anhängare
i civilisationens utkanter. Och den brasilianska
ökenmarksbon, sertanejon eller jaguncon, var
en atavism, både i fråga om psyke och
stridsmetoder, en produkt av en miljö lika säregen
och bortom all civilisation som de svenska
fjällapparnas. Boken igenom förnimmer man
detta landskap, caatingan, buskskogen, som
dramats egentliga huvudperson, en obönhörlig
fiende när torkan går fram som en eldbrand,
en mäktig bundsförvant för dem som lärt
känna den.
Mot dessa efterblivna ödemarksbor och
cowboys, denna etniska anakronism, ställer
da Cunha den politiserande skencivilisationen,
militärers och byråkraters stupiditet. Liksom
han förkroppsligat den förra principen i
Rådgivarens, Antonio Conselheiros gestalt, "en
pajas, uppeldad av apokalyptiska visioner",
låter han den senare representeras av de
militära ledare, som ställs i spetsen för de olika
expeditioner, som sänds ut för att slå ner
upproret. Av dessa målar han lysande och
diaboliskt elaka porträtt, av överste Moreira Cesar,
vars nyckfulla brutalitet och sporadiska
tapperhet endast är epileptikerns flykt undan sin
sjukdom, eller av marskalk Bittencourt, den
militära automaten, för vilken varje skriftlig
order var en fetisch. Kriget, som blir följden
av konflikten mellan dessa båda principer, den
primitiva fanatismens och den politiska
maktlystnadens problemlösning, blir samtidigt en
makaber symbol för det krigiska barbariet
genom alla tider.
Men liksom alla krig, hur enfaldiga och
meningslösa de än är, kan ge prov på
mänsklig storhet och heroism, fanns även i detta
episoder av en sällsam höghet. Det var inte
bara det att ödemarksfolket, jaguncos, visade
ett fanatiskt dödsförakt, de fick också en
oförklarlig värdighet inför den slutgiltiga
tragedien. På en av de sista sidorna skildrar han
sålunda hur en av de tillfångatagna rebellerna
går sitt vanliga öde till mötes, en
omedelbar och skymflig avrättning. Det är en
utsvulten neger med ett ansikte igengrott av
skäggstubb och smuts, han raglar av trötthet
och är mest lik en sjuk orangutang. Men på
avrättningsplatsen tycks han växa, hans magra
kropp får skulpturala linjer, det fula ansiktet
blir ädelt. "Beslutsamt men likgiltigt följde
han sina vaktare —- tyst, med orörligt ansikte
och spända muskler gick han som en levande
staty av en forntida titan som varit nedgrävd
i sekler men åter kommit i dagen, svärtad och
stympad ur ruinhögarna i Canudos. Rollerna
blevo ombytta, den besegrade blev segrare."
I Euclides da Cunhas gestaltning blir alltså
det våldsamma, groteska dramat till något av
en människosläktets apoteos mitt i dess
förnedring. Töre Zetterholm
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
