Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Deckare med tendens
Upton Sinclair: Presidentens agent.
Översättning av Erik Lindegren och Karl
Vennberg. Holmströms 1945. 21:—.
I sin heroiska, men för de flesta parter
tröttande kappspringning med tiden har Upton
Sinclair på svenska nu hunnit fram till 1938,
München-överenskommelsens nermörka år. Den
nya tegelstenen, "Presidentens agent", fullföljer
i stort sett tendenserna från de närmast
föregående banden: samtidigt som det skildrade
tidsavsnittet krymper i tecknet av en tilltagande
pratsamhet förlorar den stackars Lanny Budd
återstoden av sina mänskliga kvaliteter och
förvandlas till något slags universalnyckel av kött
och blod, kapabel att ge tillträde till så skilda
lokaliteter som Roosevelts sängkammare i Vita
huset och Hitlers groteska Berghof.
I den nya boken spelar Lanny en gigantisk
dubbelroll som Roosevelts hemlige agent och
Hitlers inofficielle rådgivare, vilket skänker
läsaren en angenäm illusion av att vara med
överallt där det händer någonting, d. v. s.
samma nervkittlande sensationer som de
amerikanska filmerna om nazistiska koryféer gav
en innan genren ännu tagit död på sig själv.
Med tiden har Upton Sinclairs mäktigt
påbörjade samtidskrönika fått tycke av den där
sortens filmer; spännande så länge det räcker,
men spänningen är ytlig och intrycket av
bländande men tom ekvilibristik blir allt
starkare ju längre föreställningen varar. Samtidigt
mister den politiska analysen sin skärpa. En
konturskarp och sanningskär politisk
penetrering förutsätter åtminstone en viss grad av
trovärdighet också på andra av bokens plan. De
psykologiska dödsfällor Sinclair gillrat åt sig
i sin skildring av undermänniskan Lanny Budd
har förödande verkningar på helhetsintrycket,
berövar romanen alltför mycket av dess
samhällskritiska slagkraft för att den skall bli
så mycket mer än en detektivroman med
berömvärd tendens, där tendensen är inlindad i slöjor
av societetsskandaler och spiritistiska diskurser.
Den uppgift Sinclair tydligt föresatt sig att
lösa med sin romanserie: att ge en närbild av
de alltför okända krafter som i kraft av kapital
dirigerar politiken genom politikerna, måste
ovillkorligen drunkna i denna hisnande
retorik. Det är beklagligt därför att denna uppgift
är synnerligen nödvändig och därför att man
har på känn att Sinclair skulle kunna
genomföra den om han med en kraftansträngning
lyckades skilja sig från den befattning som
panoptikonvaktmästare hans väldiga
ambitioner tyvärr tilldelat honom under de senaste
åren. Det finns dock dess bättre ett löfte om
bättring i "Presidentens agent": En spåman
som den ockultistiskt intresserade trion Lanny
Budd, Rudolf Hess och Upton Sinclair
obetingat tycks tro på ser i stjärnorna att Lanny
kommer att dö i Hongkong 1941. Man får
hoppas att Sinclairs nyligen offentliggjorda
brytning med spiritismen inte skall inverka
menligt på profetians riktighet.
Stig Dagerman
Kring Sainte-Beuve
Sainte-Beuve: Kritiker och porträtt. I urval
och översättning av E. N. Tigerstedt.
Gebers 1944. 7: 50.
E. N. Tigerstedt: Sainte-Beuve. En studie.
Gebers 1945. 7:50.
Vad menas egentligen med "ett naturligt och
kännspakt majestät"? Uttrycket återfinnes i
den finländske forskaren E. N. Tigerstedts
översättning av Sainte-Beuves essayer i urval
(s. 106) och är väl närmast en finlandism bland
flera andra; "societeten" (s. 167) står sålunda
i stället för samhället men ger på rikssvenska
en alldeles felaktig association, medan en för-
fattares "hygieni" (s. 171) tydligen är vad vi
kalla hans levnadssätt. Olikheterna i östsvenskt
och rikssvenskt språkbruk kunna delvis tjäna
som förklaring då man tar ett antal stickprov
på Tigerstedts tolkningar av den store franske
kritikern och därvid inte finner några direkta
fel men väl får det genomgående intrycket, att
svenskan inte flyter riktigt lätt och naturligt
och att översättaren varit alltför hårt bunden
av den franska grundtexten. Men därtill
kommer, att Sainte-Beuves språk är särskilt svårt
att överflytta till svenska och vid närmare
på-syn visar sig mer yvigt än man föreställt sig.
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
