Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kronprins Gustavs uppfostran, började, skriver
hon själv, hennes huvud "att svindla". Ett
oöverlagt försök till statskupp igångsattes, vilket
raskt kom till ett blodigt slut. En djuplodning
i kämnärsrättens i Stockholm
kriminalprotokoll hade nog kunnat ytterligare förstärka
bilden av den huvudlöshet, varmed drottningens
illa valda verktyg då gingo till väga. Allt vad
hon sökt bygga upp låg nu i spillror, och över
kungaparets huvuden fästades, likt ett hotande
damoklessvärd, en av ständerna iordningställd,
villkorlig avsättningsdom. Jägerskiöld är sedan
sin akademiska avhandling om hovet och
författa inigsfrågam väl inne i 1760-talets skiftande
politiska konstellationer — Lovisa Ulrika gör
härunder intryck av en halvt automatiskt
agerande intrigmaskin -— men då han söker göra
gällande att drottningen under intryck av sina
motgångar genomgick en kris av nära nog
samma slag som broderns, att hon efter 1756
mognade till en starkare politisk ansvarskänsla,
så måste man reservera sig. Den långsökta
parallellen jävas av drottningens eget
handlingssätt. Trots sitt goda huvud och sina
"vidsträckta men ostädade kunskaper" var Lovisa
Ulrika icke en natur, som växte med
nederlagen; från huld fe förvandlades hon tvärtom,
sit venia verbo, till satkäring. ’Tpsa morte
invicta" blev den närmaste eftervärldens
gravskrift — tragisk just emedan hon aldrig
förmått lära av livet, blir vår tolkning av den
klingande romerska epitafen. När
författnings-frågan mot slutet av Adolf Fredriks
regeringstid avgjordes efter Mössornas vilja, blev
nederlaget definitivt. Ute i kulissen väntade
med föga dold otålighet den unge kronprinsen,
vilken ägde helt andra förutsättningar än sin
preussiska moder att återupprätta den fallna
kungamakten.
Med en blandning av jubel och avundsjuka
bevittnade Lovisa Ulrika sonens statskupp 1772.
Historien om förhållandet mellan de två är,
säger Jägerskiöld som andra före honom,
historien om två rikt begåvade personligheter, som
äro förenade med oslitbara band men ändå
aldrig kunna komma i ett öppet och naturligt
förhållande till varandra. Den förstfödde var
älsklingssonen — "se hur vif Gustav är, tout
inarque son génie mais Charles a toute la
pésanteur de la maison de Holstein-Gottorp!"
utbröt Lovisa Ulrika i sin gemåls närvaro,
och det uppges vara en av de få gånger som
den beskedlige Adolf Fredrik öppet visade
förtrytelse över drottningens spontana taktlöshet.
Förvisso var — det hade än starkare kunnat
poängteras i Jägerskiölds framställning —
Lovisa Ulrika "kvinnan i Gustav Hirs liv".
Att förhållandet dem emellan slutligen kom
att präglas av tragik var utan tvivel främst
moderns skuld. Bättre än någon annan måste
hon ha känt till sonens erotiskt indifferenta
läggning. När Gustavs närmande till den halvt
förskjutna Sofia Magdalena omsider gav önskat
resultat, borde Lovisa Ulrika ha förstått och
uppskattat sonens självövervinnelse. Att
änkedrottningen i stället, lyssnande på skvaller om
sonsonens förment oäkta börd, riktade en pil
mot Gustavs ömtåligaste punkt gjorde
brytningen ohjälplig. "Ni har förgiftat den skönaste
dagen i mitt liv", skrev konungen till henne på
själva födelsedagen. Hon förbjöds att komma
till slottet för att förklara sig och drog sig nu
tillbaka till sitt änkesäte, det dystra Svartsjö,
där hon framlevde sina sista år i grämelse och
isolering. Som "gamla frun bakom staketet"
— sålunda benämndes hon av hovfruntimret på
det närbelägna Drottningholm — slöt Lovisa
Ulrika 1782 sin oroliga levnad, ännu i
dödsstunden omvärvd av ränker och tvister.
Historiska biografier kunna skrivas på olika
sätt. Ett sätt är att koncentrera framställningen
kring vissa för föremålet väsentliga situationer,
som belysa eller blotta vederbörandes
egenart — ett annat att gradvis följa
händelseförlopp och utveckling. Jägerskiöld har valt den
senare metoden, och om man ej sällan i hans
framställning tycker sig möta en Lovisa Ulrika
sedd utifrån, så har han dock med sitt porträtt
av Fredrik den stores syster och Gustav III: s
mor givit en väl disponerad tids- och
miljöskildring av betydande värde.
Illustrationsmaterialet är med få undantag okonventionellt och
belysande. C. F. Palmstierna.
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
