Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Erik Blomberg: Spelmannen och sprattelgubben. En Josephsonstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BLOMBERG
"Näcken", Nationalmuseum
Slutna ögat sist får fatt
några blommor, drömmens faddrar,
och en snövit fjäril fladdrar
över avgrunds djup. Godnatt!
Det var i Eg ge dal samma år som Josephson
skrev sin "Näcken", den romantiska text som
han ett decennium senare gång efter annan
skulle överföra i bild:
Djup stod färgen på fura och på sten,
furor och stenar, de kasta skuggor hän
i skummande silver och gull.
Sitter på stenen i skuggans breda famn
svartlockig gosse, så bleknad som en hamn,
och trevar med stråke på sträng.
Näckens gullharpa spelar opp en dans,
gigan går efter och mister all sin sans
för älvkung med silver i skägg.
Gossen var blott min egen fantasi. —
Näcken var forsen, som brusade förbi
och stänkte sitt skum på min kind.
Vad som särskilt frapperar i denna dikt är
att den rymmer två Näckenfigurer, en ung och
en gammal.1 Det gör också Stagnelius’ "Näcken",
som man får anta att Josephson väl kände till.
Koloriten är densamma — silver och guld —
den gamle älvkungen förekommer i båda
dikterna, men Josephsons svartlockige gosse
motsvaras hos Stagnelius av en "liten pilt" som
veklagar över den arme Näckens olycksöde:
att oförlöst vara tvungen att spela utan att
någonsin få skåda ljusets änglar och bli "Guds
barm".
Återgår man nu till de brev och dikter som
hänsyftar på de tidiga barndomsupplevelser,
där den josephsonska Näckensymbolen
synbarligen har sin upprinnelse, skall man finna att
de har samma personligt religiösa färgning.
Liksom Stagnelius talar han i "Sommarnatt"
om ett Edén, vars frid han stör; i dikten "En
dröm" och i det motsvarande brevet från
Eggedal river han sina händer blodiga på törnen
och erbjuder sig att ge åt systern sitt
hjärteblod; brevet från Rom slutligen, som handlar
om julklappen med den ödesdigre
spelmannen-sprattelgubben, talar om "samvetet, den ängel
som visar sig tydligast för barnets öga".
Men "samvetets ängel" smälte tillsammans
med fadersidolen, "deni heliga skuggan". Jag
har redan i en analys av Josephsons lyrik
framhållit parallelliteten mellan Näcken- och Saul
och David-motiven och att det i båda dessa
dubbelpar kan vara fråga om en fantasins
fadersidentifikation. Det är ju från faderns sida
han ärvt både sin melankoli och sin
musikaliska begåvning: strängaspelet skall förlösa den
gamle från hans svårmod och skänka honom
"sinnets frid".
11 ett brev från Eggedal till fru Eva Ramström
skrev J. bl. a.: "Jag är halvt idiot, utom en och annan
gång, då jag blir splitter galen, så skall du få höra
hur jag såg ett spöke på en sten och det var jag
själv.–-Så sitter din vän och fantiserar vid
forsarna och berusas och tycker känna igen sig själv
i det skummande vatten, som tar språng från klippa
till klippa".
.204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
