- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946 /
209

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Erik Blomberg: Spelmannen och sprattelgubben. En Josephsonstudie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SPELMANNEN OCH SPRATTELGUBBEN

från 1887 erbjuder ju — rent motivmässigt —
ett talande exempel.

Spiritismen i Josephsons liv är visserligen en
episod, men av symtomatiskt slag. Att
Josephson blir ett medium beror uppenbarligen på
hans psykiska anlag, hans impulsivitet och
lätt-leddhet, kanske också hans ambivalens och
därmed hans disposition att klyva sig i två
personer, en dikterande och en mottagande. På
sätt och vis fortfar hans sjukdomskonst att
förbli mediumistisk även i de verk som han inte
signerar med andra mästares namn.

Jag har redan sökt visa, att denna
osjälvständighet, detta ständiga behov att
identifiera sig med någon annan (som röjer sig lika
mycket i Josephsons eklekticism, hans
svärmiska vänskapsförhållanden och hans gästroll
som medium) kan bero på en bristande
identifikation med fadern, som rycktes bort då han
ännu var ett barn och som tycks ha gett honom
just de egenskaper i arv — kvinnlig vekhet och
böjlighet — som var minst ägnade att
förvandla gossen till man. Då sjukdomen bryter ut
behärskas hans inbillning av religiösa
föreställningar, i dikter och teckningar identifierar han
sig med både Gud och Kristus, med Sonen och
Fadern.

Bland sjukdomsteckningarna finns det både
en ung strömkarl, nästan identisk med den på
målningen, och en gammal näck med silvervitt
skägg liksom gubben i Eggedalsdikten. Är det
för djärvt att anta att den vördnadsbjudande
åldringen som spelar på de tunna
vattenstrålarna är en idealbild av den döde fadern, som
en gång hade musiken i blodet och gett den som
en oförlöst längtan i arv åt sin son? Det blir
då han som slutligen starkast tvingar till
sublimeringen.1

11 en not till Afzelius’ dikt "Näcken", som säkert
också var J. bekant heter det: "I de med Christendom
uppblandade myther, som ännu lefwa i vår Allmoges
sagor, föreställas de hedniske Gudomligheterna såsom
fjättrade i floder och högar. Sagorna säger att man
af Näcken, Strömkarlen och de s. k. Högspelare får
lära Musik blott man lofwar dem uppståndelse, nekas

Teckning av den gamle Näcken

Musikinstrumentet: fiolen, harpan,
violoncellen återkommer ständigt hos Josephson, både
i hans bildkonst och lyrik, som en symbol för
hans lidelsefulla konstnärssträvan, och det var
i en violinist — virtuosen Joseph Joachim —
han såg den djupaste trofastheten
förkroppsligad, den som helgats åt konsten.

Men den djupaste, den högsta tonen stiger
först ur smärtans extas. Dikter som
"Svanesång" och "Violoncell" talar gripande om denna
tonens förlossning ur till bristning spända
strängar: den skönaste klangen är en klagoton,
som höjer sig i samma stund som den bundna
själen blir fri. Det är också "Strömkarlens"
tema.

Både "Näcken" och "Strömkarlen" verkade

dem detta hopp, får man höra dem i floden eller i
högen slå sina violer sönder och gråta bitterligen."



2 BLM 1946 iii

209

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free