Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Erik Blomberg: Spelmannen och sprattelgubben. En Josephsonstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BLOMBERG
"Strömkarlen", hos Prins Eugen
ytterligt förbryllande och chockerande på sin
samtid. Och gestalten har ännu inte förlorat
denna oroande verkan. Det beror bl. a. på dess
sammansatthet, dess sammansättning av
motstridiga element som vädjar till åskådarens
egen ambivalens. Hela figuren är bunden, med
rörelser som på en gång synas stela och
häftiga — Richard Bergh talar i sin beskrivning
om den "mekaniskt arbetande stråken". Är
det inte spelmannen-sprattelgubbens ryckiga
rörelsemekanism, som går igen?
Den har naglats allt djupare fast i
Josephsons egen kropp, därför gör han den oförlöste
Näcken till sitt andra jag, då han söker ge
uttryck åt den fjättrade rörelsekraft som pressats
in i forsen. Stråken följer forsens melodi —
"gigan går efter och mister all sin sans".
Det gör också spelmannen. "Dessa halvslutna,
nästan brustna ögon visa oss paroxysmen
på dess höjdpunkt", skriver Richard Bergh.
"–-Ett ögonblicks lycksaliga avdom-
ning skall sänka sig över de extatiska
anlets-dragen — så börjar kampen på nytt, andens
eviga kamp med materien."
Om "paroxysmen" är den sexuella extasen då
en varelse ger sig hän och blir ett med sin
moder, naturen, vad betyder i detta fall "andens
kamp med materien" om inte en sublimering
av naturdriften, som till sist förandligats i
rytmisk ton och färg?
Näcken, särskilt i Nationalmuseums version,
är insvept i en sensuell drömatmosfär, där
vattengräset smeker ynglingens kropp lika ömt
som månljuset. Han sjunker in i skuggan som
i en famn. Rytmen är mjuk, hängiven salighet
behärskar ansiktets uttryck.
I "Strömkarlen" är uttrycket delvis ett annat,
ångestfullare. I klart dagsljus tecknar sig den
nakna kroppen hårt mot klipporna, bålen har
kastat sig längre tillbaka och blicken har
slagits ned som om den inte ville möta det
avslöjande ljuset. Stråken hugger häftigare in
över strängarna: det elegiska motivet har skärpts
till ett skärande disharmoniskt ackord.
Armarna — det egentliga
rörelseinstrumentet — verkar särskilt bundna i alla bilderna.
Hos det späda barnet är det armar och händer
som framför allt ger uttryck åt lustimpulserna,
vare sig de riktas mot modersbröstet eller
den egna kroppen. Men hämmas dessa rörelser
svarar barnet — om det är vitalt — med
våldsam aggression, som om den undertryckes kan
ge upphov till bundna energiuppladdningar
och muskelkramper, som i sin tur verkar
hämmande på de primära livsimpulserna.1
Ernst Josephsons tidigaste upplevelser kan vi
naturligtvis endast sluta oss till genom
analogier. Men att hans ursprungliga sexualitet och
aggressivitet kraftigt hämmats av miljön, det
1 Strömkarlsgestalten har typiskt nog sina plastiska
förebilder i en rad rörelsefigurer med patetiskt
häftig men hämmad dynamik: hos Rodin, Michelangelo
och i antika reliefer.
.210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
