Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Erik Blomberg: Spelmannen och sprattelgubben. En Josephsonstudie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPELMANNEN OCH SPRATTELGUBBEN
framgår klart av hans senare barndomsbiografi.
Ambivalensen mellan faders- och
modersbindningar har ökat konfliktstoffet och skärpt den
inre osäkerheten. Josephson förblir i vissa
avseenden outvecklad, infantil och juvenil —
liksom Näckengestalten, där Narkissosdraget är
utpräglat — pendlande mellan det kvinnliga
och manliga i sin karaktär.
Men han är samtidigt en oerhört levande,
varm och rik natur. Den religiösa och
romantiska idealbildningen i hemmet — som ställer
kvinnorna på piedestal — förmår inte helt
grundmura sexualförträngningen. Gång på gång
bryter hans primitiva och stridbara natur
igenom muren.
Näcken-Strömkarlen är monumentet över
denna tragiska klyvnad, som han inte förmår
övervinna. Näcken var redan i folktron och
blev det ännu mer hos romantikerna både ett
hedniskt naturväsen och en osalig ande.
Josephson har fördjupat dualismen, gjort den på
samma gång till ett uttryck för sin inre
sönderslitenhet och till en symbol för hela tidevarvets
schism. Liksom Strömkarlen kände han
naturkraften brusa i sitt eget blod, han vill ryckas
med av forsen, ge sig hän åt sin lidelse,
men hans samvete hejdar honom, skuldkänslan
manas fram av hans dubbeljag, och hans egen
längtan stelnar ångestklart till vanmakt i
verklighetens ljus.
Med Näcken valde Josephson en adekvat
symbol för sin egen splittring mellan hedniskt och
kristet, mellan "natur" och "ande". Men han har
nog samtidigt försökt att ge en konstnärlig
lösning av sitt personliga problem, en syntes. Det
är sublimeringen. "Driften att begära" skall
adlad genom "tvånget att försaka" förlösas ur
materiens bojor till anderen musik.
Nu framträder kanske klarare sammanhanget
mellan de båda figurerna på hans egendomliga
sjukdomsteckning "Julklappar".
Spelmannen-sprattelgubben är inte bara en minnesbild,
det är en omedveten symbol för hans offerliv,
"Gåslisa", målning hos Prins Eugen.
liksom krucifixet i granens topp. Det gör det
Kristusliknande intryck som man får av
Näcken-gestalten lättare att förstå. Också den Korsfäste
är bunden, hans rörelse hämmad. Hans armar
skall aldrig famna mer — om de någonsin
har gjort det. I krucifixet med de klagande
kvinnorna och änu mer i pietàn, där
människosonen återvänt till modersskötet, har ju det
erotiska offret, sexualsublimeringen, fått sin
rituella form.
Självförsj unkenheten, bortvändandet från de
yttre realiteternas värld, den inre klyvnaden
— de själsliga tecken som anger den
annalkande sinnessjukdomen — de finnas redan i
Näckenbilderna, som kommit till i samband
med moderns död, då navelsträngen för andra
gången slites av, det band som starkast håller
honom fast vid livet. Är inte den lyssnande
strömstaren, liksom fjärilen i "S:t Hansnatten",
en hälsning både från den älskade systems och
moderns själ?
Om publiken inte kunde fatta den
subjektiva konflikten i "Strömkarlen" var den ännu
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
