Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Per E. Rundquist: Berätta om David. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER E. RUNDQUIST
BERÄTTA OM DAVID
Mitt i en mening var det något, som plötsligt
fick honom att sänka boken. Han tittade fram
över kanten och mötte hennes ögon. Som två
barnungar, som tävlar om vem som längst kan
hålla upp med att blinka, satt de en bra stund
och stirrade på varandra, medan brasan
sprakade och sjöng i den öppna spisen. Några
vinteräpplen lyste rödkinidade i den gröna skålen
på bordet, och fönstret var barvintermörkt.
Det var lördagskväll.
Hon sänkte boken långsamt, så hela hennes
ansikte kom fram. Han kände sig uppfordrad
att göra detsamma. Det blev en underlig effekt.
Hade de suttit där i fåtöljerna med nakna
kroppar, hade det liksom varit någon mening
med det, om det så bara varit den meningen,
att det var konstigt, besynnerligt och mycket
underligt. Nu satt de utlämnade till varandra
med nakna ansikten. Det borde varken ha
varit underligt eller besynnerligt och inte alls
oanständigt: de kände båda, att
oanständigheten först skulle ta vid, om de helt plötsligt
dolde sina ansikten på nytt. Och därför satt de
båda med böckerna fortfarande sänkta.
Men — att bara stillatigande stirra på den
andras nakenhet blev till slut för påfrestande,
och han tänkte i plötslig ångest: jag säger det,
innan hon säger det. Och detta "det" var något
han med stigande oro väntat på i åratal. Han
hade känt det sägas tusentals gånger — till en
bok, till en tidning, till sin rygg, till sin
nedböjda nacke... Sa han det inte nu, hann hon
kanske före.
— Har vi börjat tröttna på varandra? sa han.
Det var med en kuslig känsla av besvikelse
och smygande skräck, som han märkte att
ansiktet mittemot honom förhöll sig
fullkomligt stilla. Det var som om han kastat en sten
i en källa, och den sjunkit till botten utan
ringar. Han kände sig med ens förflyttad någon
meter vid sidan av det verkliga och vardagliga.
Hon satt tyst en stund. Så sa hon:
— Kanske... Jag vet inte riktigt. När det
gäller mej, vet jag inte säkert om det är
speciellt dej jag tröttnat på, eller om det är på livet
i allmänhet. Ja, jag tror nästan, att om något
förmådde göra livet levande och rikt på nytt,
så skulle jag inte alls vara trött på dej längre.
Ja, det är konstigt, sa hon, det är som om du
vore en sten, som inte har någon infattning
längre, och jag inte kan bära den på mej.
— Är det jag, sa han och ansträngde sig
att tala lugnt, är det jag som gjort, att du inte
har någon glädje av livet längre?
Hon tycktes tänka på det, och han såg hur
eldskenet från brasan slickade hennes ansikte
med ljusa tungor. Han rös till, när han ibland
såg det förkolna och bli svart, och han lutade
sig fram och slängde ännu några trän på elden.
Det innestängda syret i en vedklabb
exploderade med en knall, och hon ryckte till.
— Jag vet inte riktigt, sa hon. Jag känner
det inte helt så. Du har bara liksom mist din
infattning. Jag kan inte använda dej. Jag kan
bara ha dej i någon gömma — och där ligger
du som ett minne.
Han fick åter den där känslan av att vara
förflyttad vid sidan av det verkliga och var-
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
