Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Nils Beyer: Strindberg som teaterkritiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG SOM TEATERKRITIKER
skådespelarväg skulle presteras ute på
Ladugårdslandet oeh gynnad af det gräsligaste
vårväder, lemnade jag hufvudstaden och reste ut
till Ladugårdslandet. I sista stunden lyckades
jag få en biljett och intog en undangömd plats
i den öfverfyllda salongen. Två ostämda fioler,
en kontrabas, en violoncell och ett pianino
af-spelade Webers ’Sista tanke’, små gossar gingo
omkring och åto smörgåsar, ännu mindre
gossar ropade på mamma, nyförlofvade och
ogifta åto bakelser och tryckte varandras
händer, artillerister skramlade med sablarne, det
ringde i en klocka, rampen slocknade och
ridån gick upp. Sedan ögonen något hunnit
vänja sig vid mörkret, urskildes två bord; det
venstra bar en röd matta, det högra en brokig.
Några otydliga ljud förnummos en stund
bortåt, tills en svart kallikåkappa inskred genom
dörren. Kappan uppslogs — derinom var en
karl. På fötterna bar han nedgångna resårskor
med invikta stroppar, strumporna voro
dam-färgade, på ett tårtpapper om halsen hängde
en smutsig kottilj ongsdekoration i ett rödt
cigarrband; ofvanför halsen satt ett hvitmåladt
trähufvud. Jag letade länge i mitt minne —
detta hufvud hade jag sett förr. En fattig
qvinna med lidande utseende, klädd i svart
klädning och svärtad i ansigtet, ställde sig vid
bordet med den röda mattan och talade. Vid
dörren stod en dräng i mörk frisérkappa och
afbröt då och då de talande. Hvad som sedan
passerade, erinrar jag mig ej, ty min
uppmärksamhet var fästad på det hvita hufvudet
tills en börs kastades på golfvet och ridån föll.
Nu vet jag — jag har sett detta hufvud på en
krogskylt — det var Gustaf den tredje!"
Citatet är anfört ur kuriositetssynpunkt —
och som en tidsbild, där den karikatyriska
skildringen inte kan dölja Strindbergs
kärleksfulla intresse för den pittoreska miljön. Det
var emellertid inte endast på
"landsortsteatrarna" man kunde få uppleva märkliga ting i
sjuttiotalets Stockholm. Den 24 januari recen-
serar Strindberg en föreställning av
"Bodmamseller i Paris" (teckning ur Parislivet i 5 akter,
fri bearbetning från franskan) på Mindre
teatern, där han till en början gör en deklaration
av förhållandet mellan kritikern och publiken.
"Sjelfva publiken är ofta delad i partier för
och emot", heter det i recensionen, "och då
uppstå meningsstrider, hvilka en referent icke
får underlåta att taga i betraktande, då ju
teatern är till för att roa eller lära alla och
icke blott de främsta parkettbänkarna, eller
den öfversta raden, eller tre, fyra referenter.
Vid första uppförandet af Bodmamseller på
Mindre teatern tycktes en sådan skärmytsling
pågå mellan raden och parketten, hvarvid
parketten segrade genom sina nedhyssjningar,
hvilket kom raden att tvifla på sitt omdöme och
tiga — hvadan stycket föll, och lär föga hopp
vara att det skall resa sig."
"Referenten" blev sannspådd. Stycket föll
efter blott några få föreställningar, och dock
hade teatern beträffande uppsättningen gjort
en kraftansträngning. "När ridån gick upp för
3:dje akten, spred sig ut öfver salongen en
angenäm och för Mindre teaterns publik
ovanlig limfärgslukt — hvilket äfven belönades
med ett välvilligt sorl: — styrelsen hade låtit
måla en splitter ny dekoration; samma nöje
och samma öfverraskning i fjerde akten. Vi
lyckönska publiken och teaterstyrelsen till
detta nya, välbetänkta steg, ehuru det efter
utseendet icke just var lämpligt tillfälle att
med denna pjes börja reformerna."
Framför allt var det naturligtvis dock som
dramatiker Strindberg intresserade sig för
teatern. Mer än en gång ger han de inhemska
skådespelsförfattarna tekniska råd, hur ett
drama skall vara byggt, såsom i en anmälan
av "ett nytt svenskt originalstycke" med titeln
"Siri" på Dramatiska teatern. "Mera synbar
handling och mindre tal — framför allt inga
berättelser — äro alldeles oundgängliga vilkor
för att hålla uppmärksamheten vid lif", heter
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
