- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946 /
221

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Nils Beyer: Strindberg som teaterkritiker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STRINDBERG SOM TEATERKRITIKER

speare skulle vara oupphunnen, i vilket fall
"man måste sluta till att icke endast den
dramatiska konsten, utan vi sjelfva, vår
andliga utveckling varit stillastående i 300 år, då
ju teatern enligt Shakespeares egen mening är
en trogen mätare på ett folks andliga
ståndpunkt". Men framför allt är det själva
tidsfrågorna Strindberg saknar hos Shakespeare.
Den av Strindberg hyllade uppfattningen av
Shakespeare såsom en ren konstnär blir till en
anklagelse och belyses med en rad historiska
händelser, som denne inte behandlat — men
borde ha behandlat, om han följt med sin tid.
"Om vi fråga oss", heter det i uppsatsen,
"hvad som hos den 27-årige, brådmogne, vid
18 års ålder olyckligt gifte Shakespeare
påminner: om det af Philip den 2:dre på påfven
Sixtus den 5:tes uppmaning föranstaltade
attentat (et) mot det fria kätterska England,
om Henrik 8 :des kif med påfven och kamp för
Englands oafhängighet, om den pågående
renaissancen med dess fria nya åskådningar,
för att icke tala om reformationen och
bondekrigen i Tyskland och
vederdöparne-kommu-nisterna i Vestfalen och bildstormarne i
Holland, så tro vi oss finna intet af allt detta, men
i stället en diktare, en konstnär som behandlar
det sköna för det skönas egen skull, det
intressanta i karakteren för det intressantas skull
och det roande för ’Lysts’ skull." Gentemot
denna dramatiska konst för konstens egen
skull uppställer Strindberg idealet av den
kämpande diktaren. Han hänvisar till den
ståndpunkt, som "konsten nu för tiden intar eller
som den intagit under åtskilliga perioder —
då en gammal tid varit på fallrepet och en ny
tid hotade att bryta in", och spelar ut mot
Shakespeare en rad idédiktare från
Aristo-fanes till Voltaire och Rousseau — diktare,
som dragit sitt svärd "utan att i den stora
allmänna striden efterse om det hade briljan-

teradt fäste eller damascerad klinga".

*



I sina recensioner följer Strindberg inte så
sällan det då vanliga teaterkritiska maneret,
som bestod av ett enkelt referat av pjäsens
innehåll och några korta anmärkningar om
spelet vidhängda i slutet. Men i ett par av
sina stora recensioner i Dagens Nyheter går
han utförligt in på den skådespelarkonst, som
bjöds på de kungliga scenerna i Stockholm vid
denna tid.

Han var, som man vet, förtrogen med denna
konst — inte blott teoretiskt utan även
praktiskt. Han hade själv varit "bakom ridån", och
om han också gjort fiasko som skådespelare,
hade han inifrån studerat yrket. Dessutom
hade han läst Lessings "Hamburgische
Drama-turgie" — en bok, full av "de finaste
iakttagelser", är hans omdöme — och Goethes
prudentliga skådespelarkatekes, som han också
tyckes ha uppskattat. Allt detta går igen i en
dubbelrecension den 11 och 14 februari av
"Kungarne på Salamis", som då givits på
Dramatiska teatern. Med ett livserfaret tonfall
erinrar Strindberg om vad man "förr" fordrade
av en skådespelare men nu inte längre anser
för nödvändigt. Han skulle ha en figur, som
inte verkade störande på åskådarna, en
välljudande röst och förmåga av vackra rörelser.
Hur en så utrustad natur, ytterligare
fullkomnad och förskönad genom dans, fäktning,
gymnastik, plastik, deklamation och så vidare,
sedan skulle röra sig på scenen, därom ger så
Strindberg besked enligt de gamla pedantiska
reglerna i Goethes dramaturgi. Han fick inte
passera scengolvet annat än diagonalt, inte
lägga handen på bröstet med fingrarna
utspärrade, inte sticka händerna i byxfickorna,
och när han satte sig på en stol, fick han inte
"skrefva ut benen". Han skulle vidare gå rak
i ryggen — och alltid föra armarna i
bågformiga linjer. "Man studerade", heter det till
sist, "de bildande konsternas skapelser och
derefter satte man upp reglor för
uttryckssätten för de serskilda affekterna."

221

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free