Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Nils Beyer: Strindberg som teaterkritiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG SOM TEATERKRITIKER
ser, vilka för övrigt handlar om de mest skilda
ting. Det var Frans Hedbergs versdrama
"Dagtingan", som hade premiär den 2 maj 1876 på
Dramatiska teatern. Skådespelet, som är ett
tämligen naivt propagandastycke för försvaret,
får beröm därför att det "saknar helt och hållet
den anstrykning af ilska och partihat (?) som
röjes i de norska stridsstyckena". Men
samtidigt gör Strindberg den för hans sätt att se
teater utomordentligt karakteristiska
anmärkningen, att "många torde finna det mindre
grannlaga att så godt som påtvinga en
folkförsamling åsigter, då yttranderätten vid
debatten icke är fri och vid de öppna
voteringarna vid applådställena endast de ha rösträtt,
som vilja säga: Ja! Hvad sjelfva
härordningsfrågan angår, som här afgj ordes, ty diskussion
mellan partien kunde ej komma ifråga då förf.
begärt och erhållit ordet för hela qvällen,
anhålla vi att slippa yttra oss ..."
Sista gången Strindberg framträder som
teaterkritiker är i ett resebrev till Dagens
Nyheter, "En afton på Odéon-teatern", infört den
9 november 1876 och sedermera intaget i hans
samling "Kulturhistoriska studier". Strindbergs
intryck av den parisiska skådespelarkonsten är
blandat. Han börjar med att uttrycka sin stora
beundran för det naturliga spelsättet — och
för första gången möter man här en antydan
om den berömda "fjärde väggen".
Skådespelarna vågade till och med, när så erfordra-
des, vända ryggen åt åskådarna. "Den verkan
man åstadkom", heter det, "med så enkla och
naturliga medel som att i det närmaste avbryta
all korrespondens med publiken, utan att
glömma den, var sådan, att man tyckte sig i
en lyssnares situation; man liksom stal sig till
vad man såg, genom ett nyckelhål — väggen
var bara borta." Men man tyckes vid denna
tid ha spelat i Paris på det sätt, som gjorde
Salvini berömd, nämligen att plötsligt avbryta
det lugna, realistiska spelet med ett våldsamt
teatraliskt uppträde. Detta vulkaniska utbrott
på scenen stämde inte Strindberg lika
sympatisk. Uppsatsen slutar också med det
chevalereska medgivandet, att "våra skådespelare äro
på det hela taget lika goda som fransmännens,
men spela kanske icke som de". I ett senare
struket tillägg hette det, att Elise Hwasser fullt
ut kan mäta sig med "snillet" Sarah Bernhardt
på Théåtre-Frangais!
Jämförelsen må gälla vad den kan. "Heller
ikke kan jeg være enig med Dig i
Bedøm-melsen af fransk Skuespilkunst", heter det i
ett kritiskt brev till Strindberg från Edvard
Brandes, vilkens ord väger tungt i sådana
frågor. Intressant är emellertid att Strindberg i
detta resebrev, liksom i recensionen av Magda
von Dolckes gästspel i "Orleanska jungfrun",
tydligt föregriper det naturalistiska teaterideal
han så småningom skulle förverkliga i sin
skådespelsdiktning.
3 BLM 1946 iii
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
