Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - James Rössel: Intelligentsian och kommissariaten. Noter i marginalen till Koestlers ”The Yogi and the Commissar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES RÖSSEL
revolutionärerna, efter Stalins seger i Ryssland
och inom Komintern verksamma här och där
i Europa, Asien och Amerika, mestadels
splittrade och ofta isolerade från de "kämpande
massorna". De radikala intellektuella får han
aldrig riktigt korn på, ty de upplöser sig i
dimman bland bohemer och dekadenter, bland "en
massa löst folk och snyltgäster: medlemmar av
aristokratin, mecenater, slinkor, dumbommar,
beundrare och Allvarliga Unga Män".
Intellektuell demimonde, cocktail-parties hos vissa
förläggare och redaktörer, kanske rentav på ryska
ambassaden —- om ni lägger till
parlamentsledamöter och industrichefer among those
present. Bohem, intelligentsia, vad ni vill, men
under alla förhållanden någonting ovederhäftigt
och obskyrt, inte någon fast kärna av
intellektuellt tränade, politiskt skolade
yrkesmänniskor. Hur skall en sådan fantasibild kunna
förklaras, och vad är meningen, den
agitatoriska udden? Den är inte svår att finna; dën
växer fram ur Koestlers egen besvikenhet, hans
brustna illusioner både inom politiken och det
intellektuella arbetets yrkesvärld.
Självständigt tänkande och revoltanda är för
Koestler två sidor av samma frihetssträvan,
som han tidigare har hyllat och trott på som
kommunist. "Jeg går ikke med på å flytte
brikker — slå spillet overende, da har de mig
sikker": den besvikne revoltörens klassiska,
betingade reflex mot allt mödosamt och
långtråkigt, kompromissande och taktiskt
reformarbete, mot det oheroiska "framstegsarbetets"
strävsamma händelselöshet kontra
revolutionens rörlighet och patos, dess betvingande
dynamik. Labour Party lämnar bara "en smak i
munnen av avslaget öl" — även om Guinness’
bryggerier går samma väg som kolgruvorna
och bankerna — och det är en "tragisk barriär
som skiljer den radikala intelligentsian från
den bildade arbetarklassen". Jag nämner detta
bara för att belysa Koestlers mentalitet, hans
politiska temperament. Bakom en sådan pessi-
mism skymtar anarkosyndikalismens misstro
mot de intellektuella såsom främlingar och
förrädare mot de "kämpande massorna", och sedan
är det inte så långt till Sorel och Péguy, till
Pareto och fascismen eller till J. Burnham och
teknokratin. Koestler är inte där ännu, han
kanske aldrig kommer dit, men vägen åt andra
hållet går genom en kraftigare och skarpare
sociologisk analys, som man inte ser skymten
av — i varje fall inte 1941—45 — i hans
tänkande.
Joseph Schumpeter, denne fantasifulle
dogm-historiker och konjunkturteoretiker, som hos
oss är okänd utanför fackekonomernas krets,
har på 10 sidor i nämnda arbete utfört en
kritisk analys av intelligentsians politiska roll,
som i stort sett vilar på samma grundvalar och
samma ytligheter som den ungerske f. d.
kommunistens. Schumpeter är en elegant och
ironisk tvivlare, som av kritiska kolleger snarare
värderas som en intelligent essayist än som en
samvetsgrann forskare. Också han arbetar med
samma allmänföreställning om intelligentsian
som liktydig med politiska skribenter och
agitatorer, kort och gott opinionsmakare i tal och
skrift, och han kontrasterar "the lay
intellec-tual" mot "specialisterna", varigenom den förre
från början är stämplad med
ovederhäftighetens varnande tecken. Det är en besynnerlig
tankegång, inte ovanlig bland akedemiker och
annat gott folk, som tycker illa om politik. En
professor i nationalekonomi, som skriver
politiska ledare om penning- och lönepolitik eller
arbetslöshet, är en fackman som bidrar till
debatten. En tidningsman däremot — med eller
utan akademisk grad — som angriper
professorns utläggningar, är en "intellektuell", en
dilettant som fuskar i ekonomisk teori med
dåliga avsikter och förutfattade åsikter.
En läkare, som kräver ökade anslag till
forskning och terapi, borde ju också, särskilt om han
till råga på allt är politiskt engagerad, räknas
till de politiserande opinionsmakarna, likaväl
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
