Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - James Rössel: Intelligentsian och kommissariaten. Noter i marginalen till Koestlers ”The Yogi and the Commissar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES RÖSSEL
rests" och maktkoncentration utan like,
emotsåg han hoppfullt en resning, en "nyordning"
av de skapande intellektuella, som skulle ge
dem herraväldet över finans- och
kapitalintressena. Inom den lärda världen däremot, som ju
enligt dess egen uppfattning och otaliga
deklarationer av "trustees", av donatorer och deras
"foundations" borde utveckla sig mot större
frihet och självständighet än förut, emotsåg
Veblen däremot med djup pessimism dfe
intellektuellas försumpning i byråkrati och
konservatism, i samhällsbevarande politisk
bundenhet. I verkligheten gick det som bekant
annorlunda, även om akademisk frihet vid många
amerikanska universitet är något lika relativt
som i exempelvis Lund eller Oxford. Teknikerna
är lika bundna vid företagen nu som 1921, då
"The Engineers and the Price System" kom ut.
Akademierna är däremot ojämförligt friare nu
än på Veblens tid. Utrymmet tillåter inte någon
grundligare utredning och förklaring, men en
omständighet bör omtalas, som mer än väl
räcker till att ge tänkesättet
Koestler—Schum-peter ett grundskott.
Det hände någonting i USA på 30-talet —
någonting som Veblen inte kan lastas för att
ha förbisett eller förbigått i sina förutsägelser
(han dog 1929). Det var Roosevelt-regimen
och dess enastående, allt genomträngande
återverkan på landets politiska och intellektuella
system. Roosevelts politiska roll är känd och
kanske överskattad, om man menar den rent
individuella andelen i allt, som
Roosevelt-regimen åstadkom. Idéhistoriskt, i sin betydelse för
"intelligentsiam" och de "intellektuella", kan
perioden 1932—39 knappast överblickas ännu
(och den utmärkte journalisten F. L. Allen,
20- och 30-talens förste krönikör, är givetvis
inte maninen att kartlägga det inre landskapets
omvandlingar). Så mycket är likväl klart, att
det varit just den politiska administrationen av
liberaler, "progressives", av USA:s
"kommissarier", som drivit fram omvandlingen och
genom concerted action från ovanligt dugliga
intellektuella givit Amerikas öden en ny
riktning. Det är män som Wallace och Ickes,
Tug-well och Warren, Moley och Ezekiel — mer eller
mindre förbundnia med rådgivarna i
"hjärn-trusten" — som från politiska
nyckelpositioner "set the tune", inte bara social- och
finanspolitiskt utan även ideologiskt. Jämförelser med
svenska förhållanden under samma period eller
med engelska för närvarande ger ingen
träffande bild. En avgörande skillnad är nämligen,
att dat var amerikanska tjänstemän och
akademiker, med Roosevelt i spetsen, som inte
bara planerade verket utan drev igenom det
eller kämpade för det, i strid med "vested
interests", i press och radio, på ledande poster.
Det var en grupp av intellektuella, som
erövrade statsapparaten. Litteratörerna,
arbetarpolitikerna, de fackliga ledarna, kort sagt dee
"radikala intelligentsian" enligt Koestler, följde
med som anhängare eller väsnades som
kritiker. De ryska revolutionärerna 1917 var
amatörer — i allt utom själva revolutionen —
jämförda med Roosevelts "team" av fackmän.
Det kan gå likadant i England; det håller
på att gå likadant hos oss. "De intellektuellas
diktatur"? Långtifrån, Kunskap är makt, men
teknisk och annan fackkunskap ger inte den
avgörande makten. Snarare är det så, att de
intellektuella genom sin specialisering får andra
och rikare möjligheter till självständighet och
inflytande genom den sociala utvecklingen. Är
det deninia tendens, som Koestler ser fullbordad
i USSR och som han befarar på andra håll,
ehuru han inte ser "faran" så klart och
omedelbart ännu, att han går till angrepp mot den
tendensen i första hand?
På ideologiernas eller åsiktsbildningens fält
skulle man till sist kunna ställa några frågor.
Shaw och Wells, Chesterton och Belloc har haft
sin tid. Den tiden är gången. Mellankrigstidens
stora niamn: Sassoon, Graves och Aldington,
Bloomsbury-lejonen med Woolfama, ForsteT
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
