Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - James Rössel: Intelligentsian och kommissariaten. Noter i marginalen till Koestlers ”The Yogi and the Commissar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTELLIGENTSIAN OCH KOMMISSARIATEN
och syskonen Sitwell i täten har inte förlorat
sin litterära verkningskrets liksom inte heller
fristående diktare som Lawrence och Huxley,
T. S. Eliot och de yngre lyrikerna. Men
dominerande i samma mening som Voltaire på
1700-talet eller Dickens och Balzac på 1800-talet är
ingen av dem och kan ingen av dem bli; deras
räckvidd är mycket smalare än Shaws och
Wells’ och Chestertons. Antag, att det inte beror
på bokmarknadens enorma ansvällning och inte
heller på de nyare diktarnas medvetna,
konstnärliga "specialisering". Vad beror då deras
relativa betydelselöshet på? Måste intensitet
och räckvidd, fördjupning och spridning
obetingat motverka varann? Måste intelligentsian
bilda talkörer för att göra sig hörd?
Jag kan inte besvara frågan; jag misstänker
i hemlighet, att den kan vara orimlig (liksom
Koestler är orimlig). Men det förefaller, som
om vulgärmarxisten Mirsky gav bättre bidrag
till intelligeotsians självkritik än
antikommis-sarien. När man hör föredrag av Keynes,
ekonomen, eller Russell, logikern (båda har talat
för svensk publik), slår det en, att många
författare måste ha missuppfattat sin roll. De
"populariserar" nya, väsentliga sätt att tänka
och känna — utan att göra dem begripliga. Och
när jag lyssnar till Beveridge eller Churchill
i BBC påminns jag ofta om att "intelligentsian"
missförstår sina möjligheter. Många av dem
lever och verkar i emotionellt överflöd, i
självupptaget patos, utan att kunna tala om, varför
deras sinnestillstånd angår någon annan
människa. Kan det vara så, att den frigörelse, som
konstnärligheten leder till, dunkelt förnimmes
som endast en förberedelse till någonting, som
aldrig blir av? Något annat än nya romaner,
nya recensioner och nya royalties?
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
