Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN LONDON
mycket och att han därigenom löper risk att
matta ut sina ovanliga gåvor eller, vilket inte
är mindre beklagligt, att förslösa dem på mera
efemär journalistik.
En samling av hans senare essayer har
annonserats till början av innevarande år. Den
innehåller enligt min mening ett betydligt
intressantare och mera representativt urval än hans
tidigare "Inside the Whale" (1940) och skulle
vara anmärkningsvärd även om den bara
innehölle de utomordentligt givande och
underhållande sociologiska studierna "Boys Weeklies"
och "The Art of Donald McGill". Den senare är
mästare till de fruktansvärt vulgära vykort, som
week-enidturister skickar från brittiska badorter.
Men vid sidan av dessa litterära kuriositeter,
vilka i högsta grad skulle ha tilltalat Disraeli
på hans äldre dagar, innehåller boken den
som jag tror enda allvarligt syftande kritiken
av P. G. Wodehouses romaner, vid sidan av
mitt eget försök i ämnet för en del år sedan,
samt två långa nyvärderingar av Dickens och
Kipling. Det är värt att observera att dessa
bägge författare behandlas i de två bästa
essayerna i Edmund Wilsons "The Wound and
the Bow".
I alla dessa essayer och i synnerhet i "Animal
Farm" märker man hela tiden hur upptagen
Orwell är av människan i hennes egenskap av
samhällsvarelse och av vad kritikerna numera
med ett lån från franskan brukar kalla la
condi-tion humaine. Hans intresse och sympati gäller
fortfarande först och främst de arbetande
massorna, men de är inte längre så odelade och
okritiska som på den tiden han trodde sig
tillhöra dessa bara genom att klä "Erie Blair" i en
lösdrivares trasor. Han är medveten om att
tyranniet kan springa fram ur demagogi likaväl
som ur aristokrati; med detta faktum i tankarna
skrev han "Animal Farm". Och ehuru han
strängt kritiserat Arthur Koestlers anatema över
den totalitära staten (i "Yogin och kommis-
sarien") har jag erfarit att han på sista tiden
fått vidgå att Koestlers kritik på intet sätt är
ogrundad.
Med reservation för de oberäkneliga
sinnestillstånd, vilka som jag antytt tycks vara
resultatet av en personlighetsklyvning och om vilka
det är omöjligt att säga något på förhand,
är Orwell en liberal humanist, t. o. m. när han
förkläder sig till arbetare, och han är
skyldig sitt mera konventionella jag mer än han
kanske skulle vilja erkänna. "Animal Farm" är
inte en antikommunistisk traktat, men den är
lika litet något försvar för det gamla
styrelsesättet. Jag skulle vilja påstå att Orwell är lika
avgjort liberal som t. ex. E. M. Forster och
Lörd Keynes. Han skiljer sig från dessa och
från yngre liberala humanister som Connolly,
Spender och Raymond Mortimer därigenom,
att medan de fortfarande hyser en passionerad
tro på de personliga relationerna och individens
värde, är han främst intresserad av samhället.
Individen har för honom intresse endast i den
mån den ingår som del i en grupp. Han har kort
sagt ett socialt samvete. Jag hyser intet tvivel om
att den litterära betydelsen härav skall komma
klarare till uttryck i hans närmaste böcker,
under förutsättning att han ger sig tid att
skriva dem. Det tycks mig mer än sannolikt att
romanen i allt högre grad kommer att syssla
med människans förhållande till samhället, och
mindre med människors förhållande till
varandra, mannens till kvinnan o. s. v. Denna
utveckling har i Frankrike redan tagit sin början.
Förhållandena är onekligen gynnsamma för en
liknande gång i England och blir det i ökad
grad allteftersom den sociala revolution, som
Labour igångsatt, vinner i styrka. Om
utvecklingen tar en sådan vändning, kommer den
säkert att kraftigt understödjas av George
Orwell. Ingen författare är bättre utrustad än
han att uttrycka hopp och farhågor hos den
nya tiden och hos den s. k. enkla människan.
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
