Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Från bokhyllan - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
baka; för den förlorade dottern slaktas inga
gödda kalvar. Det är ett liv i hets och oro med
upprörda lidelser och uppslitna nerver. Men
det värsta är, att allteftersom Arla förändras
och utvecklas, präglas av sitt nya liv, förlorar
hon sin makt över honom. Han har från början
älskat henne som inkarnationen av kvinnlighet,
sin egen ideella motsats. Som blek kopia av
honom själv kan han inte längre älska henne
med samma styrka. Detta blir medvetet för
dem båda i en ytterst dramatisk scen. Arla och
Berndtson, som befinner sig i tämligen blandat
sällskap, stöter ihop med Arias yngre syster
Maria — en nygift, söt och kvinnlig prästfru,
mycket lik Arla som yngre. Systern vet inte
riktigt hur hon skall uppträda vid
sammanträffandet, och då hennes sällskap vägrar att
kännas vid Arla, slår hon hastigt till reträtt. Då
Arla ytterst pinsamt berörd vänder sig ifrån
henne, finner hon sin make som i träns
stirrande efter den bortdragande systern. "Vad
hon är vacker, din syster?" utbrast han. "Så
lik dig, som du var, då jag först lärde känna
dig — detta egendomligt rena, oåtkomliga,
kyska — detta, som man alltid längtar efter
och aldrig når — ty når man det, är det ej
längre det, som man ville vinna ..."
Så upplever Arla det absoluta misslyckandet.
För sin älskades skull har hon offrat allt, vad
som förut var henne värdefullt; hon har
anammat hans ideal och format sig efter dem
honom till behag för att finna, att hon just
därigenom förlorat hans kärlek. Detta är bitter
desillusion.
"I krig med samhället" handlar i äkta
80-tals-stil om uppbrott ur slentrian och konvention
till ett friskare och hårdare liv; men den manar
också till besinning, att inte alla tål de friska
vindarna, att det är svårt för en människa att
frigöra sig ur det förflutnas grepp och — till
slut — att idealet kanske inte är till för att
förverkligas på denna jord, "ty når man det, är
det ej längre det, som man ville vinna...".
Britta Gröndahl
Förra numrets bokhylleartikel av V. S. Pritchett
var ursprungligen publicerad i The New Statesman
and Nation och återgavs här med tidskriftens
benägna tillstånd.
TEATER OCH FILM
Teater
Trettondagsafton av William Shakespeare.
Dramatiska Teatern.
"Trettondagsafton" följde på "Hamlet" som
en lätt och solig dag på ett oväder. Luften är
rensad, några regndroppar ligger ännu kvar,
men solen gnistrar i dem. Prins Hamlets
svårmod ger eko i hertig Orsinos deklamationer om
obesvarad kärlek, men det är inget gift i
svårmodet, han njuter det som ett milt rusande vin.
Och den gäckande, infernaliskt snärjande prins
Hamlet med sina lömska samvetsfrågor liksom
den inför livsgåtan filosoferande Hamlet går
igen i narren Festes skepnad, visserligen kanske
den minst narraktige i hela sällskapet men ändå
som bärare av den shakespeareska desillusionen
en mjukt uppfattad, i milt humör koncipierad
figur. Visst har "Trettondagsafton" med sin
erotiska blindbockslek och sin allestädes
fram-tonande musik en elegisk biton, en watteausk
chimärstämning, men det är ändå i allt
väsentligt ett lyckligt stycke, där skämtet dominerar
och sorgerna försvinner som spöken vid första
klockklangen, där allt till slut ordnar sig på
bästa sätt och narren sitter ensam med sin
melankoli sedan paren funnit varandra och fått
båtlägenhet till Cytheras ö. Engelsmännen
räknar "Trettondagsafton" som en av Shakespeares
lyckligaste ingivelser och som det mest engelska
av alla hans stycken i sin sammanställning
av robust humor och nästan eteriskt förfinad
poesi, taskspelarkonster och varietéskämt vid
sidan av sirliga hovmaner, bullrande gapskratt
ovanpå fördrömda toner och trängtande suckar.
En modern publik är mera blaserad när det
gäller upptåg och skämt än det osofistikerade
och blandade sällskap som fyllde
åskådarbän-karna i Globeteatern, och man måste nog vara
barn eller mycket barnslig för att ha särskilt
roligt åt allt som herrar Tobias Raap och
Andreas Blek af Nosen ställer till med under
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
