Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
benägen assistans av den illfundiga
kammar-snärtan. Mycket är buller i en tom tunna,
somligt är rentav ganska ogemytligt i sin
hjärtlöshet, men något är ju direkt festligt, som driften
med den pompöse Malvolio och fäktscenen
mellan de två vettskrämda harkrankarna
Viola-Cesario och Andreas. Inte heller vill väl någon
påstå att han med nämnvärt allvar intresserar
sig för de erotiska konflikterna i
"Trettondagsafton", så luftigt oberoende av all slags
karaktärsteckning som de är. Känslan är det primära
och allestädes närvarande, men den byter
föremål lika lätt som dess bärare byter kostym. En
sorg som påstås ha varat i många år glöms på
ett ögonblick, liksom barnet tappar sin docka
när det får en ny att leka med, och den
försmådde älskaren tröstar sig med en ny flamma
lika kvickt som man svänger runt på klacken.
Det är en pastoral maskerad i det landet
Illyrien, och tjusningen ligger i att följa
fjärils-fladdret, känslans skiftande belysningar,
figurernas piruetterande och förvandlingar, ett spel
som man kan njuta utan annat engagemang än
skönhetsupplevelsen.
"Trettondagsafton" är det fjärde av de
shake-speareska lustspelen — även "Köpmannen i
Venedig" hänförs ju något oegentligt dit — som
Alf Sjöberg har satt upp för Dramaten, och
framgången har inte heller denna gång
uteblivit. Han har inte längre haft tillgång till
Skawo-nius som dekoratör utan i stället valt målaren
Stellan Mörner, vars första större teaterarbete
det är. De båda herrarna passar varandra rätt
väl i sin smak för det utsökta och eleganta med
någon dragning till det preciösa. Men
föreställningen har i jämförelse med de tidigare en
gra-cilitet, en genomlyst klarhet och svävande,
spatiös lätthet som man förmodar är Mörners
bidrag. Att tala om en surrealistisk iscensättning
bara för att Mörner som målare odlat
surrealismen förefaller en smula överdrivet, de
surrealistiska inslagen inskränker sig i så fall till
tämligen oväsentliga detaljer, såsom
kandelaberkransen runt scendjupet i sista avdelningen och
det dekorativt arrangerade fisknätet i den första.
Alf Sjöberg tillämpar i princip de sceniska
förutsättningar som gällde på Shakespeares tid.
Scenerna växlar i varann för öppen ridå, och de
olika lokalerna markeras med hjälp av
omflyttningar av de sceniska attributen, vartill förstås
kommer de belysningseffekter som saknades på
1600-talet. Även den från Shakespearescenen
kända balkongen ovan det egentliga spelplanet
går igen i föreställningen som en övre etage
på det finurligt konstruerade, till allt möjligt
användbara scenhus, som förekommer i första
avdelningen. En flyttbar skärm spelar i denna
avdelning en stor roll som avgränsande
element, i den senare avdelningen är den ersatt
av ett draperi, som löper i en skena under något
slags spaljé och som kan dras för och ifrån
efter behag. Det är alls ingen stor apparat, men
även om den är tänkt som primitiv så är den
långtifrån primitivt utnyttjad och utformad.
Snarare kan man väl säga att den fungerar
litet för smort och raffinerat. Något av det
primitivas naivitet, som inte vore alldeles ur
vägen i detta sammanhang, har förvisso inte
denna Shakespeareinredning, som visserligen
är in the best of taste men verkar litet för
utstuderad. I valet av dräkter och arrangerandet
av figurgrupper visar sig Sjöberg—Mörner som
festarrangörer av stora mått, vilka suveränt
sätter sig över en enhetsstil och låter konstens
praktverk från olika tider passera revy i
bländande tablåer. Där har vi Veronese och Watteau,
där skymtar den stränga spanska skolan och
nordisk barock, där anar man t. o. m. Ingres’
praktfulla kvinnoporträtt i omfångsrika
siden-kreationer och tunga, släta hårmassor. Ibland
står inte färgerna riktigt klingande mot
varandra, men som helhet är det vackert, plastiskt,
elegant — och medvetet.
Musiken fyller ju en viktig uppgift i
"Trettondagsafton", och det dinglar mandoliner och
fioler kring figurerna. Den musik som ljuder
är skriven av Lille Bror Söderlundh och har
hans signum, mer är jag inte kompetent att
säga. En äkta Söderlundhvisa är narrens
avskedssång, som kunde ha varit skriven av
Ferlin om den inte varit av Shakespeare.
Och till sist aktörerna. De är många och alla
kan inte bli nämnda. Vem som skall nämnas
först är uppenbart: Inga Tidblad. Hennes Viola
i pagekostym var en förtrollande uppenbarelse
som rörde sig på scenen med en isprinsessas
halvt overkliga elegans. Något plastiskt mera
fulländat ända ut i lillfingerspetsarna kan inte
tänkas. Och hon läste versen perfekt utan den
överdramatisering som störde på vissa andra
håll. Det finns mycket i denna roll som kunde
fresta Inga Tidblad att spela på sina
patenterade publikkonster, men hon behärskade sig
mönstergillt och var figuren trogen med fullaste
4 BLM 1946 iii
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
