- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XV. 1946 /
243

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATER OCH FILM

Ekman som Desdemonas genstörtige far böra
också nämnas för var på sitt sätt särpräglade
och väl infogade figurer. Sämre
Shakespeare-föreställningar har man sannerligen sett än
detta blodfull-ceremoniösa tragiska spel på ett
röd-blått-rostbrunt Cypern. Och Shakespeare är
och förblir dock Shaikespeare. Ebbe Lindé

Sankta Johanna av Bernard Shaw. Malmö
Stadsteater. Stora scenen.

Att Bernard Shaw skulle fängslas av Jeanne
d’Arc är inte så märkvärdigt trots att religiös
fanatism och troskyldig fromhet aldrig ingått
i hans husapotek om inte möjligen med
giftetikett på flaskan. Den orléanska bondflickans
syner och samtal med helgonen tar han kallt
som en modern psykiatriker, men hennes
bondförstånd och förmåga att finna Columbi ägg
i ett sällskap av lärda herrar har hans
oförställda gillande. Shaw har alltid själv satt stort
värde på sin egen verkliga eller inbillade
förmåga att hitta den enkla, för ett barn
begripliga sanningen i en härva av invecklade
argument, och har fyndet kunnat ådra honom ett
ursinnigt missnöje och flammande bannstrålar,
så har det inte nämnvärt minskat hans
tillfredsställelse. Han har alltid varit en kättare
som drömt om bålet, och han känner sig som
kollega till jungfrun i hennes strid mot
vane-tänkande, sofistik och världslig och kyrklig
byråkrati. Men å andra sidan vill han rädda
henne även från de alltför nitiska vänner och
beundrare som under seklernas lopp mött upp
kring henne. Han knackar av hjältinne- och
helgonbilden den förgyllda polykromin för att
få fram den robusta, renhjärtade bondflickan,
den praktiska lilla strategen, ja, den inför sina
domare förvirrade, svaga människan, somt. o.m.
är beredd att skriva under en bekännelse för
att rädda livhanken, fast hon sedan river sönder
den när hon hör att domen blir livstids fängelse.
Shaws Sankta Johanna övertygar inte blott
historiskt utan också konstnärligt psykologiskt
som det bästa av alla Jeanne d’Arc-porträtt.

Men pjäsen handlar i lika hög grad om
hennes motståndare, earlen av Warwick, biskopen
av Beauvais och inkvisitorn Lemaitre. Det hade
ju legat nära till hands att dessa skulle ha fallit
offer för den bitande shawska satiren, men det
märkliga är att de tvärtom blir relativt
rättfärdigade. I sin strävan att tvätta bort histo-

riens många lager av övermålningar har Shaw
fått bort också en god portion av den smuts
som under seklernas lopp kastats på jungfruns
tillfångatagare och domare. Han vill få oss att
förstå att de i sitt sätt att handla och se var barn
av sin tid och lojala mot vad de betraktade som
sina ideal och sin plikt. Det bör naturligtvis
uppfattas som en tankeställare direkt till
publiken: se dessa män, lyssna till hur
samvetsgrant de dryftar problemen, hur uppenbart i
god tro de är, hur lätt det är att i namn av det
högsta begå något som kort därpå och sedan
allt tydligare, ju längre tiden går, skall
framstå som en oerhörd enfald och en hjärtlös
förbrytelse !

Som historiskt krönikespel är "Sankta
Johanna" oväntat övertygande för att vara skrivet
av en så respektlös historietolkare som Shaw.
Det är egentligen endast i den tämligen
överflödiga epilogen som farsören och kvickhuvudet
hoppar upp ur sin låda och släpper lös spexet.
Men som dramatik är stycket inte lika
övertygande. Mellan ypperliga episoder som å ena
sidan första och andra scenerna hos
kommendanten på Vaucouleurs och hovet i Chinon,
å andra sidan den mästerliga förhörsscenen
breder som oceaner av stillastående samtal ut
sig scenen i earlen av Warwicks tält, mötet
i Rheimskatedralen och det inledande partiet
av domstolsscenen. Den som inte händelsevis
är fördjupad i ett vetenskapligt studium av
1400-talets religiösa och politiska problem kan
inte få ut mycket mer än träsmak av dessa
överläggningar.

Sandro Malmquist hade regisserat
Malmöföreställningen och tillsammans med Martin
Ahlbom även signerat dekorationer och
kostymer. Dessa var stiliserade överflyttningar av
tidens bildframställningar men knappast
verkligt lyckade sådana. Färgerna stod ofta orent
mot varandra, proportionerna hos
dekorationerna var klumpiga och de enskilda detaljerna
ibland rent smaklösa. Det verkade stundom som
om regissören lekt bygglåda med gigantiskt
förstorade konfektaskar. Bäst hade han lyckats
med den verkligt monumentalt uppbyggda
kor-gångsinteriören från katedralen, där teaterns
enorma scendimensioner verkligen utnyttjades
till fullo.

Spelet stördes av att så många av de smärre
rollerna utfördes uppenbart amatörmässigt. Så
många falska teatertonfall och så mycket yvigt

243

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free