Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
gestikulerande utan verkan var det längesedan
man såg. Den enda i hela ensemblen som
spelade absolut prickfritt var Anders Ek som
Dauphin, sedermera Karl VII. Men han var
i gengäld fascinerande bra, en epileptiskt
kring-slinkande pajas med kroniskt bekymrad
uppsyn, händerna stickande ut halvvägs på de vida
ärmarna för att förstärka intrycket av en för
sitt uppdrag inte vuxen person. För Sankta
Johanna själv hade man väl knappast haft
någon annan att välja på än Inge Wærn. Hon
är nu litet för spröd och fint ciselerad för
rollen, det bondskt ofördärvade illuderar hon
minst av allt, men frimodigheten och
älskligheten fanns där i rikt mått. Apparitionen var
påtagligt bergnersk och mycket stilfull i sin art.
Georg Svensson
Glasmenageriet (The Glass Menagerie) av
Tennessee Williams. Göteborgs Stadsteaters
Studio. — Dramatiska Teaterns
lilla scen.
I min anmälan av Anouilhs "Eurydike" skrev
jag att Anouilh var mer debatterad i Frankrike
än Sartre. Det var sant när det skrevs, eller
åtminstone fjorton dagar tidigare, men när det
tre veckor senare lästes, var det ingalunda sant
längre, då gick det höga parisiska vågor kring
Sartre efter ett uppmärksammat angrepp av
Benda. Vis av skadan aktar jag mig noga att
yttra något kategoriskt om Tennessee Williams’
ställning i New York, jag nöjer mig med att
konstatera att han är trettioett år och att denna
pjäs enligt uppgift i programmet sedan nära
ett år går på en teater på Broadway och i fjol
fick New York-kritikernas pris som årets bästa.
Redan före kriget såg man i Williams en mycket
lovande dramatiker, dock endast inom litterära
kretsar. Framgång hos den breda publiken har
han nått först med "Glasmenageriet".
Nu är det naturligtvis inte de djupaste
konstnärliga egenskaperna, som skapar en
Broadway-succé. Något vågat, något småputtrigt komiskt
(i Sverige ofta: en rad av svordomar) eller helt
enkelt en enda briljant spelroll i rätta händer
kan vara nog för stor yttre framgång. Men å
andra sidan vore det minst lika felaktigt att
tro att succépjäsen måste vara inskränkt till
detta, och följaktligen dålig. Både "Guds gröna
ängar", "De små rävarna" och "Tobaksvägen"
(för att nu nämna tre av de mest typiska Broad-
wayessen, som tidigare funnit vägen hit) hade
enligt min mening äkta konstnärligt värde
under det ytspända publiknätet. Och
"Glasmenageriet" är ett nytt exempel.
Det visar oss en ensam mor, som i en
storstadens hyreskasern tappert drar fram sina
båda barn, en ung man och hans ofärdiga
syster, och samtidigt långt mer, än hon vet av,
gör livet surt för dem med sin svada och sina
omsorger. I sina arrangemang för att få flickan
bortgift tilltvingar hon sig sonens hjälp och
sätter sig hänsynslöst över tösens blyghet. Den
tilltänkte friaren visar sig emellertid ha
förhinder, eller kanske förebär han dem bara;
knappt har han väckt moderns förhoppningar
och flickans kärlek, så är han borta; drömmen
brast, som en av de sköra figurerna i den
senares samling av små glasdjur, ett instrument
för verklighetsflykt. Men dessförinnan har
ynglingen med sitt okomplicerade snusförnuft och
sina friskt burdusa maner dock hunnit med att
skaka om flickans värld en hel del, och jaga ut
henne ett stycke ur hennes farliga isolering —•
från en drömposition till en annan, kan man
dock frukta. "Ménagerie" kan ju efter ordet
också betyda bröllopsarrangemang, så själva
titeln rymmer en dubbelmening, som föga
framträder i svenskan.
Dramats släktskap med novellen har ofta
påpekats. Det är en sats, som ingalunda gäller
för all slags dramatik, men just för detta slags
dramatik gäller den i hög grad. Liksom det ej
är historien eller poängen, som främst gör en
god novell, utan den livsbelysning den förmår
lägga över en miljö och en rad karaktärer, så
också här. Låt oss först som sist konstatera att
Helge Wahlgren lagat en utomordentligt fin
och väl stämd föreställning, där just de flyktiga
nyanserna av poesi och miljömålning (så att
säga: Tjechovdraget, eller varför inte:
Katherine Mansfield-draget) känsligt, men utan all
sentimentalitet, tillvaratogos. Tennessee
Williams är verkligen en diktare. Margareta
Berg-felt var helt förtjusande som flickan (hon har
växt ett helt huvud denna säsong), och som de
unga männen utvecklade Karl-MagnusThulstrup
och Herman Ahlsell all sin icke obetydliga
charm. Visst borde den förre varit mindre slapp
i de conférencieraktiga berättarpartier, som
författaren något överflödigt också anförtrott
honom — han är icke för intet utgången
från Theatre Guild, med dess starka masspeda-
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
