Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Mars. N:r 3
- Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
gogiska ambitioner — men spelet i övrigt var
överraskande starkt och gott. Så till sist Gull
Natorp. Hon har den roll som så att säga
upptar större delen av golvytan i övre, komiska
våningen i det dubbelbottnade stycket,
nämligen modern — en virtuosroll, och hon gör
den virtuost, men mer än så, hon gör den
faktiskt bra, hon gör den till en riktig, äkta
människa. Ebbe Lindé
*
Premiärerna på "Glasmenageriet" kom slag
i slag i Stockholm och Göteborg med Dramaten
för en gångs skull en noslängd före. I gengäld
kom Ebbe Linde före med sin recension, och
det återstår för mig endast att hänga på en
stump om framförandet på Dramatens lilla scen
i Stig Torsslows regi.
Pjäsen är otvivelaktigt riktig litteratur,
ambitiös i syftet, om också inte alltid vuxen sina
ambitioner. Teatertekniskt har Tennessee
Williams tydligen lärt mest av Thornton Wilder
som vi känner denne från "Vår lilla stad"
och "Nära ögat". Pjäsen framkallar i minnet
berättarens ungdomsmiljö, hemmet i St. Louis.
Vi ser honom komma vandrande utmed
rampen, down and out i New York eller Chicago,
han börjar berätta och i scendjupet tändes
minnesbild efter minnesbild, allt under det
han själv är ömsom berättare, ömsom
med-agerande. Själva situationen med dess ton av
bitter hemlängtan, med ungdomstrots som
hamnat i halvdekig hemlöshet, påminner för
övrigt inte så litet om Thomas Wolfes "Se
hemåt, ängel!". Williams är alltså en ganska
representativ modern amerikansk författare,
men om han är eller kommer att bli stor vill
jag låta vara osagt. Första avdelningen av
pjäsen är ganska slätstruken och förenklande
i sin presentation av figurerna: den beskäftiga,
omedvetet tyranniska modern, den på romantik
undernärde, kroniskt irriterade sonen och den
av sitt lyte skygga, verklighetsflyende dottern.
Särskilt modern är karikerad med delvis billiga
effekter (telefonsamtalen!). Men under andra
avdelningen blir det mera spänning i dramat,
och man berörs rentav en stund av poesins
trollspö när flickan upplever kärlekens under.
Sagoprinsen som åstadkommer underverket är
en hurtfrisk kille som läst en bok om hur man
lär sig uppträda offentligt; så fort han upptäcker
en hämning hos sig själv eller andra kliar det
i fingrarna på honom att få lösa upp knuten.
Men i detta fall blir t. o. m. han överraskad och
skamsen av resultatet, det var faktiskt något
överjordiskt över det sätt på vilket Nancy
Dalunde skildrade hur den hårt slutna
blomman slog ut sina kronblad och öppnade sig
i salig hängivelse mot lyckan blott för att
ögonblicket därpå se den försvinna. Symboliken med
glasmenageriet utnyttjas också med verkligt
konstnärligt handlag.
Föreställningen var bra genomarbetad, och
interiörerna från det wingfieldska hemmet ägde
en övertygande tristess. Mimi Pollaks pratkvarn
till mamma, lika angenäm för nerverna som en
tandläkarborr, gjordes med frenetisk
målmedvetenhet och utan försök att mildra rollens
överdrifter. Nancy Dalunde är redan nämnd,
hon var storartad. Uno Henning är i äldsta
laget för broderns roll, men hans spel har ju
blivit så mycket yngre och friare med åren.
Han skötte sig riktigt bra, även om en del av
de truliga tonfallen hade en kokett bismak. Olof
Bergström som den besökande kavaljeren var
däremot inte riktigt lyckad. Typen var nog rätt
anlagd, men spelet verkade inlärt och nådde inte
kontakt med de övrigas. Georg Svensson
VÅR i september (Le printemps des autres) av
Jean-Jacques Bernard.
Blanche-teatern.
Det är stor fransk tradition i pjäsen,
naturligtvis är det Racine. Men man kan inte bita sig
fast i detta. Det är samtidigt
20-talsekIekticis-mens bleka, luftlösa spel med klassiska former,
och detta är mil från Racine. De konventioner
som en gång i uttryckets tjänst skapades av
renodlingens höga ande är 1924 enbart
konventioner och svarar då väl mot epigonens rädsla
för att släppa in frisk frihet i syn och gestalt.
Man lär känna tre personer, mor och dotter
samt en ung man, som i andra akten är dotterns
make men i första överraskar den medelålders
Clarisse, som inte känner honom, på en
hotellveranda i Stresa. Han uppträder blygt,
passionerat och märkvärdigt på ett sätt som nog fick
större delen av publiken att tro att han stod
i något upprört känsloförhållande till Clarisse,
och det är då lätt att förstå att hon själv tyckte
sig ana det. Hennes hj ärtetomhet förbytes i
en viss spänning, men nästan omedelbart får
hon av dottern veta det rätta läget. Hennes
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0261.html
