Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
bolaget åt de unga skapande impulserna i
svensk film. Några pengar väntar man sig inte
att förtjäna på "Kris", däremot har man
kanske räknat med en viss ära. Och såtillvida har
man ju redan kasserat in den att en del
dagsrecensenter berömt filmen. Undertecknad måste
för sin del säga att han sällan sett något mera
misslyckat, förljuget och tråkigt.
"Kris" har givetvis beredvilligt inordnats
under begreppet experimenterande. Vari ligger
då experimentet? Inte kan det vara i
handlingen, för den är inte mera experimentbetonad
än i vilken Hela Världen-novell eller vilket
svenskt filmpekoral som helst. En flicka (Inga
Landgré) har vuxit upp i en småstad som
utackorderad oäkting hos en tapper och
självuppoffrande spellärarinna (Dagny Lind). Flickan
uppvaktas tafatt och resultatlöst av en präktig
medelålders man (Allan Bohlin), som hyr rum
i huset. Så uppenbarar sig hennes riktiga
mamma (Marianne Löfgren), en dam av
tvivelaktig vandel, som hittills försummat dottern
men nu vill ha henne tillbaka. Snart dyker också
hennes älskare och hallick Jack (Stig Olin) upp
i småstadsankdammen. Med sina vilda infall
spränger han en välgörenhetstillställning på
stadshotellet, super flickan full och försöker så
gott han kan förföra henne men ertappas av
dten redbare beundraren och får ett ordentligt
kok stryk. I sin förvirring beslutar flickan att
följa med modern till Stockholm. Där får hon
arbeta på skönhetssalongen, skäms bort med
vackra kläder men är inte lycklig. Man
förstår att det är de komplicerade relationerna
mellan Jack och modern och Jack och henne
själv som gör henne olycklig. Jack trivs inte han
heller, han är kär i flickan men ekonomiskt och
fysiskt beroende av modern. Han bryter sig ut
men kommer tillbaka som romantiskt förfallen
självmordskandidat, lyckas förföra flickan i ett
anfall av ruelse, tas på bar gärning av modern
och går därefter ut på gatan och skjuter sig.
Vingbruten återvänder flickan till
småstadshemmet, där hon blir ompysslad och återfinner
sin gamle trofaste beundrare.
Nej, handlingen är vid Gud inte
experimenterande, det har tydligen också Ingmar
Bergman insett, eftersom han ansträngt sig så
påtagligt att göra figurerna intressantare än de
tål vid. Särskilt har han koncentrerat sina
ansträngningar på Jack, som bakom sina
stryk-täcka fasoner och sin ovanligt äckliga uppsyn
skall föreställa en tragisk figur, en vilseförd
konstnärssjäl, en desperat gycklare, ett tidigt
perverterat barn med ansatser till det goda men
utan kraft att stå det onda emot. Det är
omöjligt att ta figuren på allvar, därtill är den alltför
mycket ett foster av en febrilt arbetande juvenil
inbillning. Det finns något tygellöst, nervöst
obehärskat i Bergmans fantasi som gör ett
oroande intryck. Han kastas från den ena
överdriften till den andra och tycks vara oförmögen
att hålla ett andligt normalläge. Skall han vara
vänlig blir han sentimental, skall han vara
satirisk skjuter han milsvitt över målet, och skall
han vara frän blir han enbart brutal.
Småstadsmiljön blir till den vilda grad kråkvinklig och
festen på stadshotellet varken lustig eller sann
i sin löjlighet. Den sj askiga Jennie bor så
smakfullt och stilrent som om hon räknade Karl
Asplund och Skawonius till sina
umgängesvänner. Man tror inte på en meter av
historien, och när man sett några hundra är man
plågad så som endast den absoluta
meningslösheten, framförd med stor apparat, kan plåga en.
Vad svensk film behöver är inte i första hand
experimentatorer, utan intelligent, förnuftigt
folk som kan ge oss levande människor och
väsentliga konflikter. Man måste nödtorftigt
lära sig teckna inför naturen innan mani kan
fördjupa sig i den högre konstnärliga
problematiken. Visst kan man väl i "Kris" peka på
enstaka scener och några effektfulla
fotograferingar. Men vad kommer de en vid när man
redan för länge sedan upphört att tro på
alltsammans? Georg Svensson
I dödens väntrum. Hasse Ekman. Terra.
Det är synd att det skall ligga så pass mycket
ambition bakom "I dödens väntrum" — man
kan inte riktigt tillåta sig att tycka så illa om
den, som man skulle vilja. Vad som retar en
mest är att vederbörande haft tillgång till något
så sällsynt som europeisk miljö mitt under
kriget och inte fått fram något annat än några
konventionella landskapsbilder och en flack
internationalism. Det myckna
tungomålstalandet i filmen är inte lika lyckat i utförande som
det är tänkt och är särskilt prövande i
nattklubbsepisoden, där Viveca Lindfors i ett
utbrott av s. k. livshunger harangerar ett förlovat
par på italienska. Det är en pinsam scen, och
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
