Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hade ett alltför svårbalanserat stoff att leda in
i kompromiss. Ä ena sidan det lyriskt
reaktionära arvet från Karl XV och hans värld, å andra
sidan arvet från representationsreformens
dé-båcle, illusionernas sammanbrott. Detta
markerar bara polerna. Men här och där brast den
balanserande lödningen mellan sanning och
sken. Några av tidens största kunde inte klara
balansnumret i tidens anda, och intensiteten
när de bryter sig ut eller faller belyser klarast
tidens komplicerade katastrofinnehåll. Det
gäller Josephson, Hill och Strindberg. Men frågan
om harmoniseringen av den heterogena tiden
gäller för många, den gäller ända ner till
småmästarna. Resonemanget bör kunna beläggas
genom exakta påpekanden; det behöver inte bli
flytande spekulationer.
Viggo Loos har likväl inte vågat utvidga den
syntetiska kultursynen till sj älva
materialgenomgången. När han lämnar sina inledande kapitel
och kommer till periodens måleri, faller han
själv för den formala konsthistoriens
ensidig-heter, som han en gång påtalade i sitt
avhand-linigsförord. Det blir oändligheter av
valörvärderingar i uppräknade konstverk, oändligheter av
färgspelsnotiser. Loos har ett välskolat öga och
fint sinne för tidens måleriska kvaliteter, men
denna katalogmässiga konsthistoria måste
tillhöra en passerad tid. Färgbeskrivningar och de
reflexioner som kan göras med anledning av
dessa, men som angår uteslutande det enskilda
verket, bör kunna placeras i en lättöverskådlig,
rent katalogmässig avdelning. I alltför hög grad
har Loos varit bunden av det material som
kom fram på den stora Liljevalehutställningen
hösten 1944 och av intryck och marginal
anteckningar därifrån. Han har knappast lyckats
disponera sig fri i förhållande till detta eller fått
tag på de rätta särskiljande trådarna. Han har
kluvit efter oberäkneliga principer, efter tid,
stil, konstnär, motiv, studieort, allteftersom det
svarat mot ett stycke av det tillgängliga
materialet. Stora stycken har då rimligtvis fallit bort
eller hårt beskurits. Detta gäller framför allt
när pionjärerna passerats; dessa har fått en
tämligen sammanhängande och utförlig
behandling. Men när nästa generation kommer och
komplicerar mönstret glider utvecklingen mer
och mer ur författarens händer, och beträffande
80-talet finns ingen rimligt avvägd linje att
följa. Då kan man t. ex. först få läsa om hur
Schultzberg målade 1889, och först efter 40
sidor får man lära känna honom 1885. Egron
Lundgren, betydelsefullast i slutet av 50-talet
och död 1875, plockas in i slutet av ett kapitel
sedan 70-talsmåleriet och 80-talets Grez-måleri
passerats.
Överhuvud har inte Loos lyckats teckna den
rätt avvägda utvecklingsbilden. Det är inte
på det området bokens värde ligger. Det kan
sökas i de nämnda inledningskapitlen men
framför allt i det nya material som Loos för
fram; dels ett ganska stort bildmaterial, dels
biografica för konstnärer, som är historiskt
betydelsefulla och utmärkta, om än begränsade
artister men som hittills saknat en utförligare
framställning. Hit hör Gegerfelt, Arborelius,
Bernt Lindholm, Adolf Nordling, Törnå,
Hermelin, Per Ekström, Johan Ericson, Axel Lindman
och många andra, mindre mästare. Loos har
haft tillgång till rika brevsamlingar och lyckats
få grepp på personerna och deras miljöer. Allt
detta skall vara välkommet när periodens
definitiva konsthistoria skall skrivas. Loos har berikat
vetandet inom ett mycket betydelsefullt avsnitt,
de första moderna parisarnas,
övergångsperioden från Düsseldorf till Paris. Två skeden
börjar förenas. I och med att Strömboms andra
del av "Konstnärsförbundets historia" blir
färdig bör konsten under 1800-talets andra hälft
fram till 1909 vara mogen för en analytisk
översikt. Sven Alfons
Problemet Kaj Munk
Geo. Hammar: Livsproblemet hos Kaj Munk.
En studie i tro och tvivel.
Diakonistyrelsens bokförlag 1945.
6:50.
Vi befinder os i øjeblikket i en farlig moralsk
situation: man er mere end før tilbøjelig til at
vurdere mennesker ikke efter deres karakter
262
og handlemåde, men efter deres meninger —
eller meninger, man tillægger dem. I Geo.
Hammars bog bliver Kaj Munk vejet og fundet
for let, ikke på grundlag af hans holdning som
digter og menneske, men simpelthen fordi han
ikke har de »rigtige« teologiske og politiske
meninger. Specialundersøgelser til klarlæggelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
