Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
berättigande i det dokumentariska, medan den
som roman är tämligen omöjlig och slutar
abrupt just när huvudpersonen infångats av
Gestapo. Man får gott besked om de under
krigets och ockupationens gång skiftande
stämningarna bland sydfransk befolkning. De
livfulla, på en gång förälskade och kritiskt
klarsynta skildringarna av sydfranska människor
och folktyper äro roliga och fängslande,
landskapsbilderna vackra. Holger Ahlenius
Y. Michelle Dubreuil, Rose Osvald-Sirén :
Paris ton jours Paris. Översättning från
franskan av Elsa Thulin. Ljus
1946. 10:—.
Albumet "Paris toujours Paris" är en frukt
av dessinatrisen Michelle Dubreuils utställning
i en av Stockholms konstsalonger december 44.
Till dessa teckningar har Rose Osvald-Sirén
skrivit en ackompanjerande text. Det är på
grund av ämnets helgd anmälaren vågar
ifrågasätta om samarbetet — eller snarare
sammanställningen, eftersom de båda medarbetande
inte känt varann från början — blivit helt
lyckad. Det verkar ibland som när en stor
diseuse drar fram en liten blomsterflicka på
scenen, pekar på henne och frågar mot raderna:
"Är hon inte förtjusande?", medan den lilla
blomsterflickan, långt från att peka tillbaka,
småler skälmskt mot parketten. Att Mrae Sirén
framför allt är en det talade ordets kvinna märks
på de ofta återkommande retoriska frågorna:
"Anförtrodde ni den kvällen er hund Caprice
era planer? Visste ni för övrigt redan då att
ni stod i begrepp att skapa ett helt verk?"
Michelle Dubreuil å sin sida ritar inte utan
förtjänst en älskvärd illustrationsgenre som man
minns från många franska illustres och till
vilken i själva verket åtskilliga berömda
Parismålare kan sägas vara de avlägsna
urfadd-rarna. Hon hämtar sina motiv, inte från de
stora perspektivens utan från de undangömda
ateljéernas och de tjugu småborgerliga
småstädernas storstad. Båda har sitt att säga, det
är inte uteslutet att många gamla
Parisresenärer kommer att känna igen sig i boken och —
Paris förblir Paris. Gunnar Ekelöf
Åke Rydbeck, Olle Wedholm: Två timmar
om film. Forum 1945. 6: 50.
Böcker om film är inte alltför livligt
förekommande hos oss, och av den anledningen
väntar man sig gärna av varje ny bok i ämnet
att den skall komma med så mycket nytt som
möjligt. Just därför blir man litet besviken på
"Två timmar om film" — här får man åter,
för vilken gång i ordningen är svårt att säga,
traggla igenom den anekdotfyllda gamla
berättelsen om hur konsten att filma uppfanns på
1800-talet, filmens historia ges återigen i
svepande stora drag, och i slutet av boken
återfinns naturligtvis en förteckning över de
filmiska facktermerna, som man sett på så många
andra ställen. Det är allt ganska tröttande.
Vad som trots detta gör boken värd att läsa
för den filmintresserade är dels utläggningen
om färgfilmen, dels förhållandet, att bokens
mer vägande partier helt präglas av Olle
Wedholm — i det privata leder han filmkurser på
ABF och skriver film i folkparkernas Scen och
Salong, och han är för att vara filmskribent
en ovanligt fördomsfri och obunden kritiker
med vakna ögon för schabloner och
förljugenhet. Han torgför många sanningar i denna bok,
men man hade gärna sett, att han kommit med
flera beskheter i sin vanliga stil — det hade
boken vunnit på. Jan Olof Olssön
B. Idestam-Almquist: Filmen som, konst. Natur
och Kultur 1945. 8: 50.
På 227 sidor kåserar B. Idestam-Almquist
med sin bekanta svada om konstbegreppet i
allmänhet och dess tillämpning på filmen i
synnerhet. Verket är interfolierat med idel citat av
de flesta största män i världshistorien, från
Platon till Freud, men trots eller kanske just
på grund av detta bläddrar man allt
förströd-dare i boken. Den är tydligen inte tänkt som
uppslagsvolym och det finns heller inte mycket
matnyttigt att hämta i den — jo, möjligen
några tips om Henriksons arbetsmetoder och en
jämförelse mellan manusen till de två
versionerna av "Körkarlen" — och som debattinlägg
i ett ganska uttjatat ämne saknar den allvar och
reda. Som ett exempel på författarens logik kan
man anföra påståendet: "Svårigheten är att
massan inte själv är i stånd att redogöra för
sina behov. Den är som ett barn hos läkaren,
eller bättre som ett djur hos veterinären ...
Eller bäst: som ett djur i naturen — vilket
instinktivt slukar de örter och gräs, som tillför
dess kropp de felande, läkande ämnena. Och
ofta slukar fel. Instinktivt väljer massan i
floran av film. Och i stort väljer den bra."
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
