Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Dagmar Edqvist: Uppvaknande. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGMAR EDQVIST
— Jag har inte plats med en enda bok till
på min hylla. Se själv!
Hennes mening var att bränna av honom
med det ovederläggliga beviset av den fulla
bokhyllan, men resultatet blev litet annorlunda.
Han tog henne på orden, gick fram till hyllan
och började läsa på bokryggarna. Hon
öppnade munnen för att skarpt be honom ge sig
i väg; men så fortsatte hon med sin strykning
i stället, skenbart ignorerande hans närvaro.
— Bibeln, eller Den Heliga Skrift — mycket
oläst. Skolböcker i parti och minut.
"Husmoderns presentböcker" — hm! Heidenstams
dikter i premium på seminariet —- duktig flicka.
"Helgonet och narren"— oj oj oj. Hjalmar
Bergman — hur har ni fått korn på honom,
månntro? Kärleksromaner av amerikanska damer. —
Och ni säger att er bokhylla är full!
Hon blev het av förargelse medan han talade
men ändå på något sätt road. Hon nöjde sig
med att svara:
— Kan ni få in en enda bok till?
Han tittade begrundande på henne.
— Ni smäller ihop en godtycklig fyrkant av
trä med några hyllor i, och så säger ni till er
själ: nu ska du rymmas i den här fyrkanten.
(Han måtte inte veta att det finns läsecirklar,
insköt hon tyst.)
— Om det bara inte var så mycket strunt ni
stoppade dit! Var har ni Balzac och
Maupassant — och Swift och Thackeray — och
Dostojevskij och Gorkij ...?
— Är det dem ni har att sälja?
Han skrattade till.
— Nej, det är det inte. Poäng för er.
— Ni var mig en konstig bokagent, som
talar för andra böcker än dem ni själv har.
Tror ni att jag vill köpa dem då?
— Nej, det tror jag inte. Jag vet ju nu att
er bokhylla är full.
Hon rodnade förtrytsamt.
— Ni kunde ju visa dem i alla fall.
Han lyfte genast upp sina tunga väskor och
bredde ut innehållet på kökssoffan, eftersom
bordet var upptaget av strykningen. Då hon
ställde järnet ifrån sig, sade han efter ett
ögonblicks tvekan:
— Får jag låna järnet medan ni tittar i
böckerna?
Hon gav lite misstänksamt sin tillåtelse. Man
kunde ju inte veta vad det var för sorts karl
som drog omkring på det här sättet.
Han tog fram en hoprullad skjorta ur den
ena väskan, bredde ut den på bordet och
började stryka.
— Jag tvättade den där jag bodde sist men
hann inte få den struken, sade han lugnt.
Hon hade redan lagt märke till ett
genomgående drag av prydlighet hos honom.
Kostymen var borstad, skorna likaså. Handen som
skötte järnet hade påfallande rena naglar.
Misstron flöt över i respekt för något i luften
omkring honom — en förmåga att reda sig själv,
ett oberoende. Det blev varmt inom henne på
ett sätt som hon inte känt på länge.
— Det är vackra band, sade hon och strök
över en bokrygg. Det kändes lent mot handen,
hon strök omigen.
Nu var det hans tur att ge akt på henne
i smyg. Varför verkade hon så kantig och
till-knäppt? Hon var av den blonda sort som inte
är sval utan har liv och färg. Men det hade hon
gjort sitt bästa för att utplåna.
En svag bränd doft kändes. Hon kastade sig
till ugnen och fick ut den bortglömda
sockerkakan, gav till ett utrop.
— Om ni tar bort den brända kanten med
ett rivjärn, är kakan all right, sade han.
— Hur vet ni sådant?
— Jag var en tid kock på ett fartyg, sade
han och började lägga ihop skjortan.
— Å, har ni varit på sjön, sade hon och
kunde sedan ha bitit av sig tungan.
Han frapperades av hennes ton men låtsades
inte märka att hon rodnade häftigt.
— Ni har visst också en bekant på sjön, sade
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
