Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Dagmar Edqvist: Uppvaknande. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGMAR EDQVIST
ända. Det var sig själv hon blev rädd för mer
än för honom; men det var till honom hon
bedjande vände sig: Snälla ni — gå genast!
Han stod och såg på henne, och något fattade
eld inom honom med. Förut hade hon bara
betytt en trevlig lördagskväll, ett nattkvarter
på livets resa.
— Jag vill inte gå, sade han. Vill du tvinga
mig?
Hon ville, hon ville inte. En feg bit av henne
hoppades att han i stället skulle tvinga henne
till underkastelse, så att hon sedan hade ett
moraliskt alibi: Herre, det var inte mitt fel, jag
är en svag kvinna ...
Men han stod inte till tjänst med några
tvångsmedel, han bara väntade.
—- Jag känner dig inte, sade hon, glömsk av
vad hon sagt helt nyligen. Men som i hemlig
motsägelse förde hon handen till sina läppar,
som ännu brände. Jag vet inte ens ditt namn.
— Jag sa det när jag kom in, svarade han
och upprepade det. Erik i förnamn. Du heter
Vera, det vet jag, för det stod i dina böcker.
Men just nyss borde du ha hetat något annat...
— Vad då?
— Jairi dotter.
— Jairi dotter? upprepade hon frågande.
Men lärarinnan kunde sin bibliska historia och
tillade i en knappt hörbar viskning: Hon som
blev uppväckt från de döda...
Hon satte sig mot bordskanten, händerna
lade sig maktlöst öppna i hennes sköte.
— Vem är du? sade hon.
Han log.
— Inte märkvärdigare än du tyckte för en
stund sen. En kringvandrande bokagent, före
detta sjöman, före detta kock och före detta
diverse annat.
Han såg hennes uttryck och tillade hastigt:
— För himlens skull, börja inte tycka synd
om mig! Du hör till de rotfasta människorna —
jag till de rullande stenarna — så är det bara.
Hon förstod sig inte på hans sätt att leva;
men hon tyckte om hans brist på
självmedlidande. Det kändes kärvt men hälsosamt. Han
levde i ett aktivt nu, som fångade hela hans
uppmärksamhet, det låg inte för honom att
blicka tillbaka. Han var på färd genom livet,
sitt bagage hade han med sig.
Att konfronteras med hans livsform var för
henne som när utkiken från mastkorgen får se
en glimt av ett okänt land.
Hon fortsatte sin egen tankegång och sade
högt:
— Hur kommer man loss från att ständigt
se tillbaka?
Men han behövde inte ge henne råd. Hon
hade i samma nu vänt sig om och gått ifrån det
som plågat henne. Farväl, Sture och Dorothy,
blodlösa spöken, minnen och luft.
På söndagen var det klart och skönt
höstväder. De tog sig osedda till skogsbrynet bakom
skolhuset, och sedan var det vildmark där de
kunde ströva ostörda, sträcka ut sig i
blåbärsriset, leta ihop en korg svamp till middagen.
Men efteråt, när de var inne igen, drog det
ihop sig till katastrof. Det bankade på dörren
och bankade igen. Vem stod på trappan,
skolråd, församling, präst? Hon grep nervöst efter
hans hand.
Han viskade:
— Stilla! Låtsas att du är ute.
Men hon visste att även om gardinerna var
fördragna, så silade ljuset från lampan ut på
sidorna och förrådde henne. Hon gick ut och
öppnade ytterdörren.
Det var en skolflicka, som bjöd henne hem
på kaffe efter kvällsmjölkningen.
— Hälsa och tacka — men jag kan inte
komma och inte be dig in, för jag har ont
i halsen och ska just lägga mig, sade Vera.
Flickan knixade och sprang sin väg, Vera
gick långsamt in. Hur hade lögnen så osökt
kommit på hennes tunga, vad befann hon sig
på för en väg?
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
