Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Dagmar Edqvist: Uppvaknande. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGMAR EDQVIST
och skam, faderns hårda fördömande, kanske
det värsta av allt, offentliga förböner för
syndaren i kapellet.
Det hjälpte inte vad hon sade sig, hon hade
ingen hårdhet kvar som hindrade henne från
att känna hur han kände det. Plötsligt stod hon
till sin häpnad och skakade och grät.
Pojken blev blodröd. Det var värre än något
annat, att lärarinnan grät över honom.
— Jag menade inte så illa, mumlade han
tafatt. Jag vet inte vad det flög i mej, att jag
tog hennases grejer ...
Hon mötte hans uppåtvända blick under de
svarta ögonfransarna, och plötsligt var han
åter den lille pojken, som hon hade haft
kontakt med och förstått sig på.
— Ja, varför gjorde du det? frågade hon
helt mänskligt och torkade bort tårarna med
badrocksärmen. Du har ju cykellykta själv?
— Ja, mumlade han och skakade sedan på
huvudet — det där varför kunde han inte
besvara. Han hade smitit från den dystra
stämningen hemma en kväll — från den gnatiga
hushållerskan och den mörkt tigande fadern.
Han hade gått och slagit kring skolhuset, sett
lärarinnans silhuett i fönstret, blivit varm och
kall på en gång. Han hade kommit ihåg hennes
likgiltiga ögon, som numera alltid såg
tvärsigenom honom, och så hade han fått se hennes
nya cykel med pumpen och lyktan på. Då hade
det förefallit honom oerhört spännande och
kvickt att ta dem, ett rättvist spratt; men sedan
blev det på något sätt annorlunda. Det blev
kusligt — och det kusligaste var, att det inte
fanns någon väg tillbaka.
Vera kunde väl inte läsa sig till allt det där
ur hans tystnad, men något begrep hon om ett
liv som var för trist och för trångt för en som
växte, om känslor som bände och svalt, om
äventyrslängtan som spårade ur. Hon fick en
häftig lust att ta sig an honom; om han hade
varit sju år skulle hon ha strukit honom över
håret eller klappat hans knubbiga hand. Men
så kunde man inte behandla en tolvåring. Hon
letade efter en väg, frågade till slut:
— Varför kommer du inte och lånar böcker?
Vi har väldigt spännande pojkböcker i
skolbiblioteket.
— Jag får inte ta hem såna böcker för pappa.
Hon bet sig i läppen. Det var farligt att ge
sig i strid med föräldrarna på en sådan punkt.
Men försiktigheten stod sig slätt denna morgon.
— Kom och läs dem hemma hos mig om
du har lust. Så kan jag hjälpa dig lite med
räkningen också.
Han stirrade på henne och svalde,
misstänksam mot denna nya vänlighet från lärarinnan.
Men något som strömmade ut från henne nådde
honom och avväpnade honom. Han blev åter
trygg med henne, så som han en gång hade
varit som liten.
Hon hade tagit sitt parti. Han stod där
fortfarande och höll krampaktigt i pumpen och
lyktan, men nu befriade hon honom från dem.
— Rolf — du är ingen tjuv. Glöm att du
rörde de här. Jag ska säga till klassen att jag
själv hade förlagt dem. Förstår du?
Nej, det gjorde han inte; men han kände att
domen, skammen och eländet var lyfta ifrån
honom. Det började arbeta i hans ansikte,
händerna knöt sig, och i en vånda av känslor
som inte fann ord sprang han helt tvärt ifrån
henne.
Hon tog ett par steg efter honom, lite ängslig
ändå för hur det skulle gå.
-—- Rolf, du tar väl inte saker mer?
Han hörde henne inte, stannade inte. Men
själva frågan lugnade henne ändå. Den lät
henne ta mark i verkligheten — i hennes egen
roll som lärarinnan. Hon kastade ännu en blick
efter pojken, men så vände hon sig om och
började gå upp mot skolhuset i en plötslig lust
att gripa sig an med arbetet.
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
