Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Om kritik. Uttalanden av Margit Abenius, Stig Ahlgren, Ivar Harrie, Olle Holmberg, Knut Jaensson, Artur Lundkvist, Karl Vennberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM KRITIK
högtidlig. Graden av sanning och arten av
kärlek ingår väl båda som element i det
svåråtkomliga estetiska begreppet "äkthet". I en
djupsinnig essay, "Språket bortom logiken", har
Karin Boye varit inne på frågan om "äkta
dikt" och "stor dikt". Äktheten eller
originaliteten — så som den för denna lyriker
uppenbarar sig i symbolerna och framför allt
i rytmen — råder författaren själv över, anser
Karin Boye, men storheten beror på
omständigheter som vi inte är herrar över själva.
Förmågan att skilja originell rytm från efterklang
är enligt Karin Boye i Sverige svagt utvecklad.
Ett författarskaps storhet återigen söker hon
mäta efter antalet människor som på ett djupt
och produktivt sätt träffas av det. Amiel och
Shakespeare, så kunde man exemplifiera hennes
tes, är båda äkta diktare, men den senare är
större därför att han kan förstås av flera. (Men
är det, som i eviga tider träffar ett fåtal, mindre
än det som under kortare tidsavsnitt träffar ett
flertal? En så kallad knivig fråga som härmed
överlämnas åt filosoferna eller åt de visa
herrarna i Vecko-Journalen som svarar på allt.)
Graden av sanning i en bok, den märks på
åtskilligt: på chockverkan, på att det knakar och
brakar i ens föreställningar, på energin och
spänstigheten i diktarens språk. (Förr i världen
hade jag som privat kriterium på riktig dikt att
den skulle göra en illa, fast på ett bra sätt, men
det kriteriet har jag vuxit ifrån, trots att det
kanske ligger något i det.) Arten av kärlek —
det är författarens alldeles egna sätt att få
gestalter, scener och idéer att leva och gripa, så att vi
rycks in i en värld där allt är nytt och
annorlunda; det är gnistan som tänder oss och verkar
i oss efteråt, det är det som "smälter tanka
i tanka och vers i vers" för att citera Kellgren.
Det behöver knappast sägas att arten av kärlek
i en bok inte behöver framträda i sin vackra
form: det mest olustiga kan målas så
hänsynslöst att befrielse och skönhet utvinnes. Då är
det dock kärlek i botten på den mörka mål-
ningen. Varje kritiker får väl så småningom
en hel mängd privata och hemliga kännetecken
på god och dålig litteratur, men för min del
tycker jag mig alltid kunna återföra dem till
detta: graden av sanning och arten av kärlek.
Ibland får recensenten i sin hand egendomligt
ofullgångna alster, om vilka det inte finns
något annat att säga än — misslyckat. Och
ändå saknar författaren inte begåvning, det är
omöjligt att inte spekulera över var felet ligger.
Kunde man inte då säga att graden av sanning
av någon anledning inte har varit tillräcklig,
så att den kärlek som finns antar förvirrade
former?
Jag har här till synes bara talat om tycken,
men tycken, om de är riktiga, kan ledas i bevis,
och kritiken borde nog mer anstränga sig att
ge sådana utredningar och bevis än att nöja
sig med smakomdömen och betyg. De stora,
gamla böckerna skulle man som recensent
naturligtvis ha mycket mera friskt levande
i minnet än man har, inte som förkrossande
mönster, utan som levande erinran om vad
skönhet är. En tid på världen använde jag
stillatigande Cora Sandels böcker som ett slags
kemiskt färgäkthetsprov när jag bedömde, och
det var inte mycket som bestod det provet!
Ni frågar hur sträng man bör vara. Sträng
som den Absoluta Rättfärdigheten naturligtvis,
herr Redaktör! Om recensenten tycker sig
kunna konstatera att en bok varken ger någon
kunskap om verkligheten eller någon annan
fruktbar impuls, så bör den förkastas. I vår tid
är klyftan djup mellan den äkta litteraturen
och den stora mängden av mer eller mindre
mekaniskt hopkomna alster. Det är som en ond
dröm, och man har tvingats uppfinna det
löjliga ordet "originalförfattare". Det finns
kultiverad andrarangslitteratur och okultiverad,
men man kan fråga sig om inte den kultiverade
i grunden är försåtligare? Varje författare vill
"tas på allvar" som det heter, även om han
aldrig har lagt två strån i kors för — allvaret.
2 BLM 1946 IV
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
