Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Tore Zetterholm: Spaningsflygning. En studie över Antoine de Saint-Exupéry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÖRE ZETTERHOLM
Foto: R. Parry
ANTOINE DE SAINT-EXUPÉRY
varunder yttre besvärligheter hopar sig över det
flyende paret under en sannskyldig
sammansvärjning av strindbergska "makter"
återvänder burfågeln frivilligt till fångenskapen, där
hon kort efteråt avlider. Berättelsen är gjord
som en återblickande kommentar till en
postflygning på linjen Toulouse—Dakar, somBernis
företar och som slutar med att han nödlandar
bland morerna och stupar för deras kulor.
Man har gärna velat avfärda denna första
bok som en föga märklig bok i den vanliga,
franska stilen. Det är felaktigt i mer än ett
avseende. För det första upptages redan denna
bok till stor del av dessa flygskildringar, som
sedan gjort honom berömd. För det andra vore
det rätt enfaldigt att påstå, att Saint-Exupérys
storhet som diktare enbart beror på att han
upptäckt eller håller sig till en viss miljö.
Vi behöver bara läsa det första avsnittet om
postplanets start i gryningen för att känna igen
den förmåga att skildra flygarens
sinnesupplevelser, som satte Saint-Exupéry i stånd att
erövra luftens domän åt dikten:
Flygplanet stiger, drivet av propellern. De första
stötarna mot den elastiska luften mildras, och
marken sträcker ut sig och glänser som en rem under
hjulen. Piloten prövar luften, som först är ogripbar,
sedan flytande och till sist stadig, så att han kan ta
stöd mot den och stiga ... Nu håller han inte tillbaka
maskinen som vill uppåt, han släpper fram en smula
av den kraft som hans hand tyglar. Med en rörelse av
handleden frigör han varje våg, som höjer honom och
böljar igenom honom.
Han återger hur flygaren upplever planets
vibrationer, hur hans händer känner luftens
motstånd och förlamas i brottningen med
stormen, hur ögat uppfattar molnskuggornas spel
över ökensanden. Man frågar sig när man läser
hans dramatiska skildring av sandstormen i
slutkapitlet, hur den kan vara möjlig denna
kombination av yrkesflygarens robusta
konstitution och diktarens nyanserade sensibilitet,
hur han kan ha kommit helskinnad ur liknande
äventyr men samtidigt varit i stånd att
observera skiftningarna i solens färg och form
genom sandvirvlarna.
Det andra inslaget i boken, Genevièves och
Bernis’ kärlekshistoria, denna roman i
romanen, får sitt speciella intresse genom att den är
så olik det övriga han skrivit, inte bara med
tanke på ämnesvalet utan också emedan det är
en rent fabulerande intrig, det enda av
egentlig "skönlitteratur" han åstadkommit. Men det
finns fördenskull ingen anledning att ta för
givet att det är allmängods, att hans förmåga
av intensiv upplevelse skulle svika honom när
han inte sitter i sitt flygplan. Hans känslighet
även för den ombonade tillvarons nyanser
visar sig kanske i följande beskrivning av ett
rum som någon nyss lämnat.
Hallen var mörk: en vit hatt låg på en stol: var
det hennes? Vilken älskvärd oordning: inte en slarvig
oordning utan en intelligent oordning som tyder på
någons närvaro. Den bevarar alltjämt intrycket av
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
