Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Tore Zetterholm: Spaningsflygning. En studie över Antoine de Saint-Exupéry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÖRE ZETTERHOLM
skildrar en sommardag vid stranden av Saone,
då vännen och han tar en drink vid ett
värdshus med utsikt över floden. De bjuder in två
sjömän som håller på att lossa en pråm, och så
sitter de alla fyra i en stämning av harmoni
och upplever en livets högtidsstund. Allt är
fullkomligt, solen, drinkarna, den vackra dagen.
Alla trivs och är överens.
Överens om vad? Om drinken? Om livets mening?
Om att det var en ljuvlig dag? Hur skulle vi kunna
veta det och än mindre uttrycka det. Men denna
känsla av harmoni var så fullkomlig, så solitt och
djupt rotad, den var för oss en bibel så ofrånkomlig
till sitt innehåll trots att den var omöjlig att uttrycka
i ord, att vi gärna skulle ha befäst vårt värdshus och
utstått en belägring och dött bakom kulsprutor för att
rädda detta innehåll.
Vilket innehåll? ... Det är här jag inte kan
uttrycka mig! Jag riskerar att bara fånga reflexerna,
inte det väsentliga.
Detta skulle alltså vara den sanning vari
Saint-Exupérys liv och diktning mynnar ut. Det
kan tyckas vara ett snöpligt resultat, en
västgötaklimax efter så många dramatiska
flygningar i materiens och andens värld. Utöver det
erkännande av tankens och språkets oförmåga,
som han tvingas göra i "Pilote de guerre", når
han inte.
Det som går att utforska har han utforskat,
det outforskbara återstår. Han har börjat vid
ett hav och flugit över fast land och träffar åter
på havet. Men även om han inte hunnit längre,
har han ändå förskaffat sig en ansenlig
erfarenhet som resenär — eller om man så vill en
livsåskådning. Han har insett nödvändigheten av
att resa, även om inte resan är sitt eget berät-
tigande. Han har inte nått målet, men han vet
att man under resan får besked om i vilken
riktning det är att söka. Och han har en hel del
att säga om umgängesvett bland resenärer:
Jag är så trött på polemiker, exklusiva åsikter,
fanatismer! Till dig kan jag komma utan att klä mig
i uniform, utan att behöva rabbla upp en Koran, utan
att avstå från det som är mitt innersta fosterland. Hos
dig behöver jag inte urskulda mig, jag behöver inte
diskutera, inte bevisa. Där finner jag frid liksom på
värdshuset i Tournus. Ovanför mina valhänta ord,
ovanför mitt förnuft som kan bedra mig, ser du hos
mig helt enkelt Människan. Du ser hos mig ett
sändebud för särskilda trosläror, seder, sympatier. Om jag
skiljer mig från dig, skadar jag dig inte, jag skänker
dig tvärtom något. Du frågar mig som man frågar en
resenär.
Det finns något, som Ortega y Gasset kallar
för det vitala imperativet. Det är det som säger
att en etik, en filosofi skall vara mänsklig och
upplevd för att vi skall kunna gripas av den.
Det räcker inte med att en vetenskaplig eller
politisk idé är sann i geometrisk mening. "Det
etiska idealet kan inte nöja sig med att vara
sant i hur hög grad som helst. Det måste få
genklang i vårt känsloliv och väcka lust till
handling" ("Vår tids tema").
För tron på en osynlig skatt, en blomma på
en stjärna hade Bernis störtat i öknen och den
lille prinsen låtit ormen stinga sig. Efter vad
man vet har Saint-Exupéry än en gång
verifierat Oscar Wildes paradox om konsten som
föregriper livet. Och samtidigt lämnade han
det sista bidraget till sin filosofi — det vitala
imperativet. Det var när han rapporterades
saknad efter en ny spaningsflygning över
ockuperat område.
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
