Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
tangelkarusellen går i skuggan av atombombens
och förintelsens damoklessvärd. På
fenomenplanet åter är den en fashionabel
terrasserve-ring i något subtropiskt kolonibetonat örike.
Här sitter journalisten Glow, författarens alter
ego, och bälgar i sig alkohol i ruelse över att
vara köpt kåsör i stället för poet och
sanningssägare. Det sjuder i samhället, kulierna strejkar
och skjuts ned, ett begravningståg med röda
fanor och egendomligt gripande musik drar
förbi. Men in kommer översåtarnas
representanter, polisöversten och den överenergiska
plantagesenoran, kapitalets företräderska. Det
skall bli societetsförlovning, och man nödgar
journalisten vara med; i trots av all
självbevarelsedrift håller han ett brandtal och
sjunger ut med åtskilligt, då...! En glödande
projektil störtar över den förmörkade scenen,
och omedelbart därefter uppenbara sig två
besynnerliga individer, en av vardera könet.
De avslöja sig som utsända från de lyckliga
stjärnornas federation någonstans i
himlarymden. Man har beslutat undersöka Jordens
lyckokvot, om den är tillräckligt upparbetad för att
motivera ett fortbestånd, vilket ser tvivelaktigt
ut. Fem dagars respit att förbättra den beviljas.
Inför det perspektivet utbryter panik bland de
politiska ledarna, som se sig stå inför en
uppgift, som de aldrig dittills tagit på allvar.
Poeten blir till sist diktator i st järnuniform,
får snurr på lyckohjulet och förälskar sig själv
i stjärnflickan... man börjar undra om
författaren någonsin skall lyckas ro den nu rikligt
förbuskade handlingen i enhetlig hamn, men
han klarar hyskan behändigt, genom att skala
av den realitetsskenet som man skalar av en
lök. En timme före det ödesdigra tolvslaget
uppstår berättigad misstanke att
"stjärnsände-buden" är varken mer eller mindre än två
bedragare på köpenickiad, där gick det första
skalet. Men det betyder inget, det gäller Er och
Er i salongen, bryter poeten ut... där gick det
andra. Mitt i utbrottet tystnar han, han sitter
kvar på förlovningsfesten och torde ha drömt
alltsammans. Det är tredje skalet. Men månne
ändå? Var det en dröm? Kvar står lökens
innersta, ett frågetecken, frågetecknet om
människosläktets verkliga lyckokvot, om den alls
kan ökas och hur det skall ske.
Begravningståget med den vemodiga melodin drar åter
förbi som slutvinjett, och klockan fattas ännu
en knapp timme i tolv.
Psykologisk teater är detta icke, och det
torde man efter referatet väl ej heller vänta.
Medan man i Koestlers prosaböcker finner
många äkta psykologiska porträtt, är här allt
arbetat utifrån, och alla de uppträdande
typi-serade, även poeten. En del typer och scener
äro redan slitna klichéer — andra aktens
regeringskonferens har t. ex. förelöpare i
Chlum-bergs "Undret vid Verdun" och Joossbalettens
"Gröna bordet" —, andra hänga inte riktigt
ihop, ty stycket har utarbetats i etapper under
en tid, då Koestlers ståndpunkt i den andliga
världsrymden förskjutits, och skarvarna märks
här och var blott alltför tydligt. Åter annat är
blott fantastisk tankelek för lekens skull. Men
trots detta är slutintrycket levande och
intressant, ty ur själva det disparata framträder
bilden av Koestlers eget tänkarjag. Över en solid
bädd av antikapitalistisk indignation, som
senare geologiska avlagringar aldrig ha kunnat
utplåna, gå där strömmar av
kommissariatkritik och av modern biocentrism (Mumford
m. fi.) och modern pessimism
(existentialisterna i Frankrike), ej utan spegling av
hin-sideslängtan och drömmens eviga stjärna.
I Göteborg spelades poeten med svepande
verv av Töre Lindwall och de himmelska med
regimässig återhållsamhet av Gunnar Ekström
och Wanda Rothgardt. Bland de många kufiska
bifigurerna skall man minnas Yngve
Nord-walls dråpliga kombination av Lloyd George
och Clemenceau i upplysningsdepartementet,
och Benkt-Åke Benktsson som hans
Stauning-formade kollega "för svett och möda"; Lisa
Lundholm som senoran hade nog däremot gjort
större intryck om hon spelat mindre
understruket. Lars Levi Laestadius’ som alltid mycket
vårdade regi hade ett utomordentligt stöd i
Knut Ströms dekorationer, som synas mig vara
bland det adekvataste han åstadkommit. Det
formligen vällde fram tropisk hetta ur första
aktens barscen, samt spöken och gammalt
damm ur diplomatsalen, medan tredje aktens
fyndiga dekorationer av papperssilhuetter mot
en tom rundhorisont just svarade mot detta
partis karaktär av konstruktion och brokig lek
med luftiga idéer. Ebbe Lindé
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
