Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
två står högre än någon av berättelserna i
"Svensk Amour", till vilken "Svensk ensamhet"
är em pendang. Vad som stilistiskt skiljer de
båda böckerna — och som väl får skrivas på
’ensamhetens’ konto —- är en tillsats av den
klärobskyra fabelton som Sandgren anslog
första gången i "Skymningssagor".
Gunnar Ekelöf
En ny diktare
Peder Sjögren: Kärlekens bröd. Medéns 1945.
7:50.
Peder Sjögrens roman från det arktiska
finska vinterkriget lär vara en omarbetning
av ett drama. Stoffet har alltså genomgått en
grundlig bearbetning, och resultatet har blivit
något så ovanligt som en svensk roman
berättad med en god novells stränga ekonomi
och i detalj genomförda komposition. Den
realistiska miljöskildringen är ytterst
uttrycksfull, scenerna är klart utmejslade och
människoskildringen stimulerande personlig. Det
är ett verk som helt och hållet talar för sig
självt, författaren får fram vad han vill säga
på ett både klart och nyanserat och suggestivt
sätt. Recensenten kan inskränka sig till att
påpeka några av bokens viktigare tankegångar.
"Kärlekens bröd" är nämligen först och
främst en läsvärd roman men också ett försök
att förklara kriget psykologiskt och ett uttryck
för en nästan sakramental uppfattning av
kärleken. Enligt Sjögren är det neurosen,
livstvivlet, som gör kriget möjligt, och neurosen
uppkommer genom uppväxten i kärleksfattig
miljö. Därför faller skulden men också det
djupa medlidandet över modern, som av
konventionella skäl gift sig med en torr pedant
i den felaktiga tron att "kärleken kommer med
åren". Därför blir hennes två söner
livsodugliga, därför blir de frivilliga och går till fronten
med den hemliga tanken att dö. ("Ännu har
ingen man gått till en front med den hemliga
tanken att döda. Han har gått med den hemliga
tanken att dö.") Men neurotikerna är i alla
länder i överväldigande majoritet. Därför är
det både logiskt, realistiskt och symboliskt att
de som nått fram till kärlekens fulla lycka blir
fångar, som missbrukas eller dödas. Det är en
rysk fånge, som uppenbarar kärlekens rätta
väsen för den lilla gruppen svenska frivilliga,
och den kvinna han älskar används av
motsidan som ett slags lockfågel: hennes
kärlekssång utnyttjas till att söva in de fientliga
posterna före ett eldöverfall, och själv dödas
hon av en svensk frivillig, som gärna vill spela
hjälte och givetvis måste tro att hon själv är
medveten om sin roll.
Ungefär så långt utför Peder Sjögren — om
jag fattat honom rätt — resonemanget. Det
kunde givetvis föras längre och kompletteras
med andra faktorer, men läsaren behöver inte
beklaga sig. Det är varken resonemanget eller
den styvt realistiska iscensättningen som är
huvudsaken i detta fall utan övertonerna. Den
hemlighetsfulla vibrationen förmedlar ett
budskap bättre än ord. Och det är just den som
Sjögren fått fram på ett sätt, som bevisar att
han i och med denna bok har tagit steget från
styv författare till diktare. Han har lyckats
smälta samman svensk neurosvardag med rysk
legend, och det paradoxala men lyckade
resultatet har blivit att hans bok snarare verkar
irländsk än svensk. Erik Lindegren
Stolpe eller Strindberg
Bertil Malmberg och Sven Stolpe:
Strindberg. Skådespel i 13 tablåer. Bonniers
1946. 4: 75.
Den idéutveckling och de motsättningar, som
bodde i Strindbergs själ, har han själv på
oförlikneligt sätt givit dramatiskt uttryck åt.
Återstår den yttre ramen, hans liv och
verksamhet — kan det tjäna till stoff för ett
skådespel av främmande författare? — En
objektiv analys kan ju alltid frestas, och varför
skulle den inte för en gångs skull kunna
företagas i dramats form? Det borde kunna ge
lika mycket som en biografi i essayens
vanliga prosaiska form, men bleve visserligen ett
mycket okonventionellt drama. Det vanliga
dramat är subjektivt, hur objektivt det än
maskeras. Dess huvudfigur är ett språkrör för
något dramaturgen vill ha sagt. Ett sådant
drama om en historisk person blir nödvändigt
en omdiktning, vanskligare än någonsin när
huvudfiguren är så väl självdokumenterad, så
allmänt känd och så upplagt inbjuder till fatala
jämförelser. Men man kan gott förstå att det
kunde locka en och annan. Strindbergs tem-
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
