Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hända något för demonstrativa
undervisningsroman vänder han sig inte främst mot de
självklara fienderna, fascister och andra. Hetsigare
angriper han de reaktionära makternas ädla
förtrupp av passiva och likgiltiga,
världssmär-tans kroniska utövare, pessimister och
skeptiker, som i varje ögonblick vill tänka
nyanserat och undfly den enkla revolutionära
handlingen. Han låter kommunistflickan Kira
karakterisera de västeuropeiska humanisterna som
människor "som känner motvilja för det orätta
och inte kämpar för det som är rätt". Han
avstår från att låta någon invända att hennes
ironiska aforism egentligen är ganska uddlös,
eftersom ordet "kämpar" är dubbeltydigt.
"Ännu är världen ung" och "Nederlaget" är
till stor del en uppgörelse med den pacifistiska
hållningen. Kort före hade Huxleys "Ends and
Means" publicerats. Där fick det spanska
inbördeskriget tjäna som bevismaterial för en
ståndpunkt rakt motsatt Griegs: "... där de
revolutionära är väl utrustade med moderna
vapen, kommer det hela sannolikt att urarta till
ett långt och hårdnackat inbördeskrig som i
Spanien. Utsikterna, att en sådan situation skall
kunna vändas i något bättre, är ytterst små.
Våld kommer alltid att bara skapa de vanliga
resultaten av våld."
I vissa lägen kan det således inträffa att de
som arbetar för samma rättfärdiga mål kan bli
varandras motståndare, därför att den ena inte
kan erkänna den andras medel att förverkliga
rättfärdigheten. I "Nederlaget", där handlingen
är förlagd till Pariskommunens dagar,
förekommer en sådan konflikt. Varlin företräder
den pacifistiska linjen. "Vi som vil fremskritt",
säger han, "kan aldri seire med våben. Det er
vår tragedie, og det er vårt lysende, fortvilende
håp." Men när kvinnorna vill störta sig fram
mot de belägrande Versaillestrupperna för att
genom sitt ställföreträdande offer förmå
männen på båda sidorna av fronten att försonas
och upphöra med kriget, då tillrättavisas de
av en mera realistisk revolutionär med orden:
"nu er det blitt slik i verden at godhet er det
samme som forræderi". Och det blir Delescluze
som får uttala de griegska nyckelorden: "Menn
skal ikke være martyrer. Menn skal være
seier-herrer. Derför hatet jeg beständig fengselet,
fordi fengselet var nederlaget."
Romanen har som huvudfigur den förfinade
och förmögne humanistiske resonören Ashley.
Han sätter aldrig sin martyrfot på Spaniens
jord. Hans pacifism lider nederlag på ett annat
plan.
Han kommer till Moskva för att färdigställa
en vetenskaplig avhandling, får kontakt med
hängivna Sovjetmedborgare, tvingas av den
både erotiskt och politiskt otroligt fulländade
Kira Dimitrovna att retirera från sin skeptiska
neutralitet och blir teoretiskt vunnen för
kommunismen. Moskvaprocesserna och Kiras
angivelse av deras gemensamme vän Lebedeff för
G. P. U. upprör honom. Han återfaller i sitt
gamla tvivel. Han reser tillbaka till England.
Ashley är inte feg. Han riskerade en gång
sitt liv för en stackars hund som fallit i
Moskva-floden. Han vill minst av allt göra någon
människa en orätt. Han kan inte tro att Lebedeff
begått det brott han anklagas för och till sist
även bekänner. Processerna blir ett nytt bevis
för honom att våld föder våld. Liksom
Pariskommunens kvinnor menar han att ringen
någon gång måste brytas: "Vi får våga
experimentet: människoanden mot några garnisoner
av underkuvare. Om människoanden förlorar
har den förtjänat det."
Han fortsätter sitt forskningsarbete, flyttar
tillsammans med sin hustru ut på landet på
betryggande avstånd från storstaden. De får en
son och det blir början till hans misslyckande.
Snart avslöjar hustrun hans privata
lyckokulisser. Kärleken till sonen är endast en
ingrediens i passivitetens makabra livstro. Han
skjuter barnet framför sig för att själv slippa
deltaga i de aktuella avgöranden, där ändå
med eller mot hans vilja framtidens utseende
bestäms. "Nana genomskådade humbugen. Det
var vad den vuxne mannen själv inte orkade
med, som skulle vältras över på den här lilla
sprattlande köttklumpen. Det var ett uppskov
på tjugu år. Det var det som var löftet."
Sonen representerade livets försvarslösa
godhet. Fadern ville inte bli någon rättfärdighetens
segerherre, han ville bli dess martyr, och han
ville av sin egen son göra en martyr. När den
ohyggliga sanningen går upp för henne, låter
hon den få dess desperata konsekvens: hon
dränker sig tillsammans med barnet.
I samma stund står Ashley och betraktar en
sädesärla i en rosenrabatt. Han utvecklar för
sig själv sin intimistiska livsfilosofi: "vi måste
lära oss att glädja oss åt livets små och nära
ting". Werner Aspenström
5 BLM 1946 IV
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
