Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rädd, modig, fylld av drift till gottgörelse. En
alldeles speciell sorts förnekare är
Gestapodetektiven Kehr, "statens ryggrad", som med
samma nit tjänat både Kaiserns, Noskes, Eberts
och Hitlers polis. Systemen rullar, men Kehr
består. Det kusliga porträttet av den cyniske
detektiven innehåller som så mycket annat i
denna nyttiga roman en bitande kritik av den
samtida demokratin som inte minst i sitt
samägande med diktaturen av systemet Kehr
demonstrerar sin tyvärr alltför ofta
dokumenterade drift till självmord.
Bakom dessa tyska motståndsmän, vilkas
situation naturligtvis var ojämförligt mycket
vidrigare än de sedermera ockuperades, därför
att de aldrig hade den psykologiska förmånen
att kunna betrakta nazisterna som intränglingar
och främlingar, presenterar Maltz ett galleri
nazister, nazister av idealitet, sadism,
äregirighet, lättja, besvikelse, cynism; där är arbetare
med gamla auktoritära komplex, borgare som
bländats av den mest hygieniskt stålblänkande
förpackning som väl någonsin omslutit
ruttenhet och perversitet, ungdomar som fötts in
i nazismen och endast känner en moralprincip,
en men en varg: "Det som är nödvändigt är
rätt."
Det befriande och imponerande med Maltz’
konstnärligt dock ej alltför avancerade roman
är just denna grundliga katalogisering av
katastrofförloppets orsaker och de komplicerade
drivkrafterna bakom den skenbart totala
nazi-fieringen, framhållandet av det gemensamma
världsansvaret inför vad som slutligen hände,
d. v. s. det politiskt-psykologiskt stabila
betraktelsesätt som med ett effektivt grepp
demaskerar både en viss sorts äcklig, samvetslös
medlidandespropaganda och en annan sorts
neurotisk, samvetssjuk vansittartism i hela deras
hjärtlösa charlataneri. Stig Dagerman
Fullbordat monument
Fredrik Böök: Verner von Heidenstam. Senare
delen. Bonniers 194-6. 15:—.
Andra delen av Bööks stora
Heidenstam-biografi bjuder inte på sensationella nyfynd
och nyutredningar i likhet med den första, där
frågorna om den medvetna mytbildningen kring
Olshammar och det tragiskt komplicerade
förhållandet till fadern löstes med oskrymtad
sanningslidelse och vetenskapligt skarpsinne över
allt beröm. Om den nya delen inte är lika
fascinerande som den förra, så hör det också
samman med det allbekanta förhållandet, att
ungdomsåren, då en särpräglad personlighet danas
och formas, då det mest egna och omistliga blir
till, i och för sig äga ett större intresse än
mannaårens förvaltning och förräntning,
kanske förtäring av det samlade själskapitalet.
Ändock är andra delen ett verk av samma lödiga
stöpning, samma förnämliga resning som den
första och ansluter sig värdigt till denna. Och
om författarens ärliga strävan till opartiskhet
i den "universella kritikens" anda inte alltid rår
på hans natur, så är själva konflikten roande
nog att iakttaga i dess öppna, ibland nästan
naiva manifestationer. Den har för övrigt
knappast haft några vådligare följder än den
förryckning av föremålets proportioner, som så
gott som varje i sitt ämne engagerad
levnadstecknare och essayist gör sig skyldig till.
Den nya delen inledes med en skildring av
bröllopet på Blå jungfrun, vari 90-talets
renässansstämningar kulminerade men som också
visade dess svaga sidor, det artificiella och
maskeradartade: så alldeles smakfullt var inte
detta upptåg, och i vår tids ögon har det
avgjort ett skimmer av ofrivillig komik. Böök
försöker inte trolla bort den ödsliga kyla och
känslolöshet som för Heidenstams del var
tillfinnandes bak de färggranna klutarna. Han
hade aldrig behjärtat den kantska satsen om
att behandla människor som ändamål, inte som
medel. Det framgår inte minst av hans
uppträdande gentemot Fröding, som han vid denna
tid sökte spänna framför sin triumfvagn.
Fröding, grubblaren, synes ha spelat en smärtsam
främlingsroll i de ystra upptågen. Böök
framhäver hans rörande och ödmjuka beundran för
Heidenstam men nämner också, att hans
självkänsla kunde röra på sig. Liksom Levertin
misskände Heidenstam skaldebroderns storhet
och djup och var inte mäktig något deltagande
i hans olyckor. Vid åtalet mot "Stänk och
flikar" var det Heidenstam som blev sömnlös
av rädsla för att bli indragen och ansedd som
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
