Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Eirik Hornborg: Hjältedikt med fotblack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EIRIK HORNBORG
runebergsentusiasten J. O. Rancken, en
förmodan, framställd i det år 1864 utkomna arbetet
"Fänrik Ståls hjeltar och skådeplatsen för deras
bragder". I själva verket är Ranckens gissning
beträffande förebilden till Sven Dufva inte
endast omotiverad; den motsäges av alla på
saken verkande omständigheter. Sven Dufva
stupade i en diktad strid, i vilken en handfull
försvarade en spång mot en rysk trupp. Bång
blev sårad — icke dödligt — i träffningen1 vid
Koljonvirta ("Virta bro"), där ryssarna
forcerade landsvägsbron men besegrades på den
motsatta stranden. Dufva föll under ensam kamp på
bron, Bång sårades vid Vasa regementes
mot-anfall. Bång skildras såsom en obalanserad
person, hetsig och fallen för våldsdåd — han var
"jussom lite göylo", d. v. s. just som lite galen,
berättade en av hans krigskamrater för Rancken,
som på grund av en orimlig missuppfattning
ansåg just detta tyda på identitet med
Runebergs hjälte —, medan däremot Dufva var en
visserligen trögtänkt men fullt normal individ
med utpräglad psykisk balans. Just detta drag
tröttnar skalden icke att understryka. Inte ens
i handgemänget på spången är Sven upphetsad:
"Där stod han axelbred och styv, helt lugn på
gammalt vis." Och när han efter skärmytslingens
slut anträffas död, befinnes han "väl icke mera
trygg än förr, men mycket mera blek".
Ingen — i ordets egentliga bemärkelse ingen •—
likhet förefinnes alltså vare sig mellan
personerna eller mellan ödena. Och likväl ha de
båda — den diktade hjälten, som ingen annan
förebild har än folksagans enfaldige yngste bror
och måhända Horatius Cocles på Tiberbron, och
den slumpvis av en mindre omdömesgill tolkare
nämnde soldaten — sammanknutits på ett
olösligt sätt. Genom Grimberg, som utan vidare
konstaterar, att Dufva i milorna hette Bång — och
alltså Bång i dikten Dufva! —, har denna
identifiering spritts inom de vidaste kretsar i Sverige
och det svenska Finland och sålunda blivit
outrotlig. "Sven Dufva-ättling i stillahavskriget"!
Flertalet av sägnernas hjältar har emellertid
mer eller mindre delat öde med Sven Dufva.
Åtskilliga av dem äro utrustade med historiska
namn, och då ligger det verkligen nära till hands
att sammanblanda den diktade gestalten med den
historiska person, vars namn den bär. Men inte
ens i dessa fall är det berättigat, såsom nedan
skall påvisas. Men också figurer, som inte genom
ett namn äro ytligt knutna till verkligheten, ha
av nitiska utläggare försetts med förebilder, om
också ingen annan av dem med en så konkret
och livskraftig som Dufva-Bång. Fänriken själv
ståtar t. o. m. med två förebilder, tvenne
titulärfänrikar, av vilka den ena hette Pelander och
den andra Polviander. Ingendera av dem har
gett Runeberg mer än på sin höjd ett eller annat
yttre drag. De kunde knappast göra mera. Ty
det är uppenbart, att ingen muntlig tradition,
vare sig förmedlad av fänrikar eller andra
sages-män, ligger bakom "Sägnerna" som samling
betraktade. Flertalet av dem kan inte tänkas
berättade av en underofficer ("jag var furir vid
gubbens trupp den tiden"), bl. a. därför att en
sådan naturligtvis skulle ha hållit sig till sina
och sina kamraters personliga upplevelser. Men
därtill kommer, att i alla de fall, då dikternas
konception med någon säkerhet kan påvisas,
källorna äro litterära.
Ett närmare studium av "Fänrik Ståls sägner"
och deras tillkomsthistoria leder ofelbart till det
resultatet, att Runeberg inte endast arbetade
oberoende av den muntliga traditionen utan
medvetet och avsiktligt undvek den. Det var icke
det historiska kriget, som inspirerade honom.
Fälttåget 1808 gav honom endast en ram för
hans diktarfantasis heroiska gestalter och
händelser. De små träffningarna, de vardagliga,
oftast småskurna personerna, de prosaiska
umbärandena och lidandena — allt detta var en
verklighet, som han bortsåg från, emedan den
störde hans skaldeingivelse. Att så var fallet,
framgår av flera omständigheter. Först och
främst den redan antydda: att de fastställbara
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
