Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ett fågelperspektiv på Sliakespeares London,
och kameran svävar ned mot Globe-teatern, där
en föreställning av "Henrik V" just skall börja.
Vi får vara med om första akten, sådan den
spelas på scenen och sådan den tar sig ut från
salongen och förbereds bakom scenen. Det är
en sällsynt fängslande teaterhistorisk
föreläsning, som säkerligen kommer den historiska
verkligheten så nära som möjligt. Roligt är att
bevittna hur den elizabethanska spelstilen tänkes
pendla mellan skojfriskt make-believe och heligt
allvarligt believe och hur publiken i ena
ögonblicket uppfattar aktörerna som gycklare på
deras eget plan för att i nästa gripas av dem
som figurer i diktens rike. Detta naivt
respektlösa men också renhjärtat förtroliga
förhållande mellan å ena sidan skådespelarna och
stycket, å andra sidan publiken och skådespelet
måste ha utgjort en synnerligen befruktande
atmosfär för dramatisk konst.
Men vi har kommit långt bort från den naiva
inbillningskraft till vilken Prologen i stycket
vädjar och har i filmen funnit ett medel att ge
en makalös illusion, som bara har det felet att
den binder och likriktar åskådarens fantasi.
Dessutom späckar den framställningen med
konkreta detaljer, som distraherar och — i den
mån de inte kan accepteras — irriterar. Det
är alltså ett djärvt experiment som Laurence
Olivier gör när han vid andra aktens början
lösgör sig från de tiljor som föreställer världen
för att återge världen själv och samtidigt
behålla den shakespeareska texten ord för ord.
På filmens flygande matta lyfter han
skådespelet genom tid och rum, och vi är plötsligt
ombord på konungens båt vid överskeppningen
till Frankrike. Sedan följer invasionen,
belägringen av Harfleur, underhandlingar med
franska hovet, natten för det avgörande slaget
då kung Harry förklädd vandrar omkring bland
soldaterna för att avlyssna folkstämningen,
därefter själva slaget vid Agincourt och slutligen
segrarens intåg vid franska hovet och hans
frieri till den väna Katharine.
Denna praktfulla bildfölj d gör alltså anspråk
på att föreställa hur det verkligen gick till
1415, och ingen möda och kunskap har sparats
för att göra den historiska inramningen
korrekt i anslutning till tidens måleri, närmast
van Eyckarna och de flamländska Livré
d’heure-miniatyristerna. För att slå en brygga mellan
dessa tableaux vivants och den shakespeareska
texten, för att ånge att detta är verklighet men
samtidigt dikt, har en viss stilisering
genomförts, som sträcker sig även till det ännu
ofullkomliga naturalistiska perspektivet i den
senmedeltida konsten. Flera av tavlorna är
hänförande vackra, mässan på båten, samlingen på
andra stranden, parlamenteringen vid Harfleurs
stadsport, det franska rytteriets långsamt
stegrade anfall vid Agincourt, några av scenerna
från det preciösa franska hovet, men andra är
inte fullt så vackra, för att inte säga direkt
smaklösa. Det gäller särskilt de bilder där
landskapet spelar in; här förefaller Olivier snarare
att ha efterliknat Walt Disney än 1400-talets
tideböcker. Den dramatiska verkan av dessa
tablåer är också högst växlande, och ibland
blir effekten bara stillastående och tråkig. Allt
hos Shakespeare lämpar sig inte för filmning,
men Olivier har velat vara trofast mot dramat,
och det har då och då gått ut över filmens
rörlighet. Det har blivit mera pictures än moving
piclures. (I det svenska framförandet är
filmen ganska starkt beskuren, vilket fördelaktigt
minskar detta intryck.) Men att "Henrik V"
som andlig skapelse står på en kulturnivå som
man endast alltför sällan beträder i filmens
värld skall på intet sätt förnekas. Till det
mäktiga intrycket bidrar inte minst William
Wal-tons beledsagande musik. Själv spelar Olivier
sin unge hjältekonung med mästerlig
behärskning av den shakespeareska versen och med
ett ståtligt utseende som blott ibland kan
få ett drag av självbelåtenhet. Den franske
kungen (spelad av Harcourt Williams) är en
dråplig uppenbarelse av senil välvilja och
bekymrad otillräcklighet, omgiven av ett
praktfullt garde inbilska ädlingar. Ja, vad säger man
egentligen i Frankrike om denna framställning
av fransk militär inkompetens och inre
splittring, inspelad strax efter det Frankrike slagits
till marken av Hitler? Georg Svensson
Boulevard de la mode (Falbalas). Regi:
Jacques Becker. Essor Cinem. Frangais.
Insmickrande är "Falbalas" minst av allt
trots den mondäna stilen, och om också folk
funnit mussetska tongångar i historien om
den parisiske modekungens jonglerande med
kvinnohjärtan, kan den dock som helhet
betecknas som en ovanligt hjärtlös film. Becker
tror inte på människorna och han berättar
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
