Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Maj—juni. N:r 5
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ovanlig, ren och fin ton finns där plötsligt, och
med större målmedvetenhet och ett stycke av
självständighetens eldgaffel i ryggen borde
Fredin kunna åstadkomma dikt av hög klass.
Han hör till dem som man borde kunna kräva
något extra av. Ännu så länge har det stannat
vid ansatser, men till exempel i "Skymning"
bär ansatsen en god bit över skogen:
Vid en flodbädd söker en kvinna
i vattnets skrynkliga spegel sin bild
Bruna horisonter
kastar nattens nät över floden
och i himlens hängmatta sover
människofiskaren gud.
*
Gösta Oswald är debutant och enligt
uppgift knappt tjugu år gammal. Hans
diktsamling, "den andaktsfulle vissiaren", är — på
tyska — dedicerad till en viss A. S. I en stort
upplagd och mycket erkännsam anmälan har
Karl Vennberg i Aftontidningen upplyst oss
om att bakom dessa initialer döljer sig Arthur
Schopenhauer och att Oswalds diktsamling
ända in i detaljerna är byggd på "Världen som
vilja och föreställning". I det schopenhauerska
tänkandets alla labyrinter följer dock ej,
fortfarande enligt Vennberg, Oswald med. Då och
då avbryter han sin andaktsfulLa mässa till
mästarens ära med hädiska visslingar. Det är
skönt för debutanter att bli mottagna med
förståelse. Men någon plikt att i det embryonala
leta sig fram till den fulla utväxtheten
föreligger dock inte, så mycket mindre som de
oswaldska lärdomsrönen insvepts i ett
pretentiöst dunkel. En så förstående kritiker till som
Vennberg och Oswald är för evigt förlorad för
vår litteratur, vilket vore synd, ty han äger
poetisk fantasi, många av hans bilder är lustiga
och hans intellektuella aptit är det inget fel pa.
Det är bara självständigheten som fattas.
Olof Lagercrantz
Dröm och verklighet
Solveig Landquist: Själar på utflykt.
Bonniers 1946. 7: 50.
Eva Neander: Dimman. Bonniers 1946. 3: 75.
Solveig Landquists tidigare författarskap
har knappast övertygat om några allvarligare
ambitioner, och den långa inledande berättelsen
"Den lycklige Peter" i hennes sista bok
stämmer mig knappast till optimism. Det är sökandet
efter en värdig livsmening hos en sensitiv och
högtsyftande natur som här skildras. Först när
den unge Peter låter sitt liv under försöket att
"rädda" en liten hund finner han i ett extatiskt
ögonblick sin personliga sanning, "den
sanningen att han aldrig skulle finna en mening
som var gjord för honom, som just han kunde
leva på". Författarinnan rör sig på ett dubbelt
plan och överstiger då och då avsiktligt det
verkligas gräns. Men i de realistiska partierna
undrar man ofta, ibland otåligt, om
författarinnan någonsin har befunnit sig utanför den
trängre familjekretsen, och de fantastiska
avsnitten verkar högst förvirrande, därför att de
är så illa förberedda, saknar rot och fäste i den
vardagsvärld som målas.
De närmast följande berättelserna handlar
om själens sökande efter frid och viloläge, men
jag måste bekänna att jag först mot slutet har
kunnat ryckas med, av några korta noveller där
det realistiska helt underordnats drömmen och
tanken. "Det förhäxade huset" målar den
patetiska kontrasten mellan det kvalfullt inspärrade
och hjälplösa i en sinnessjuks yttre
anstaltstillvaro och hans inre värld av glänsande,
ord-ningsfull harmoni. Om en vansinnig kan känna
så vågar anmälaren inte yttra sig om, men
ett är säkert: novellen ger illusion, inte minst
genom sitt frigjorda crescendo. Också den
bisarra "Ett besök" gör intryck. Svårt att ånge
vad den handlar om, men den förefaller gå
tillbaka på något upplevt. Lyrisk känsla utmärker
den av dödslängtan fyllda "Vägen till havet",
och de melankoliskt nyckfulla reflexionerna i
"Föredrag om själen" är visserligen inte
märkliga, men de smälter samman till något
personligt.
Dessa sista noveller är till sidantalet färre
än det övriga, men de gör dock att man
bestämmer sig för att tro att Solveig Landquist
skulle kunna finna uttryck för något eget.
Medan man i berättelsen om den lycklige Peter
kritiskt vill invända, att så utan mening och
uppgift är inte livet för en välutrustad natur
.5 BLM 1946 V
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:54 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1946/0433.html
