Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sortens tillvaro, och korpral Jack är innerst
ense. Han sugs över till det fria konstnärslivet,
där man "gör mänskor, skapar känslor, lider
och ... älskar". En existensform med mycket
slarv, mycken oreda och förbluffande flaxighet
i känslorna, men också med en intensitet, som
lägger nerven bar och när som helst går löst
på liv och död. Den försupne, av svart- och
mjältsjuka söndermalde Mikael Bro
förkroppsligar i denna krets självförbränningen och
tvivlet, hans hustru Nelly Ostery, "mot vars
sköte allt manligt intresse sammanstrålar", det
charmfulla lättsinnet, och premiäraktören
Bernhard laterna, naiviteten och fåfängan. Gränsen
mellan lögn och sanning, mellan spel och
verklighet är mycket flytande hos dessa människor
(ett drag som ju brukar framhållas i all
skön-litteratur om skådespelare). Det som håller dem
samman är vaktmästaren och så den osynlige
direktören, som kan tolkas som det
överpersonliga "det’et", eller den i naturen boende
skapardriften, gud och djävul i samma person. Jack
är ej av skådespelarnas blod, men ännu mindre
kan han lämna dem, han är bergtagen. Stycket
utmynnar i hans förtvivlade rop efter klarhet
och en fast linje i denna existens, som nu står
som paradigm för människors tillvaro
överhuvud.
Den som kräver att ett teaterstycke skall vara
en objektiv helhet, sluten i sig, måste ha många
invändningar mot detta stycke. Det är som
subjektivt dokument, sett i sammanhang med vad
Jack tidigare givit och kan komma att ge i livet,
som det har och kommer att få sitt största
intresse. Även sett så, har det naturligtvis
brister. Men man noterar hellre de positiva
överraskningarna. Det drag av krampaktighet
och ungdomlig benägenhet för det arrangerat
våldsamma, som man spårat i Bergmans
verksamhet som bl. a. regissör och filmman, har,
utan att helt försvinna, dock lossnat betydligt.
I en Jack-novell i tidskriften 40-tal tyckte man
sig märka en viss kokett sadism, som man
kunde befara vara konstitutiv, men därav finns
här alls intet. "Jack hos skådespelarna" bär
alltjämt drag av ungdomlighet — och intet ont
i det — men utom den formella begåvningen,
som man väl aldrig tvivlat på, finner man där
redan ett icke föraktligt mått av mogen
människoförståelse och medkänsla. Ebbe Lindé
Bittra spegelbilder
Karin Granstedt: Ung kvinna i spegel. Ljus
1946. 12:50.
Karin Granstedts första roman heter "Ung
kvinna i spegel". Flickan som framträder inom
bokens spegelram bär det litterärt klingande
namnet Malin Vide, hon är skilsmässobarn,
lider av kampen mellan livsbejakelse och
livsångest, söker sig till "Väktarnas"
frälsningsrörelse, har ett svärmiskt vänskapsförhållande
till en äldre kvinna. Alla dessa fakta, meddelade
på bokens baksida, äro ägnade att väcka en
viss farhåga att boken mera skall visa sig vara
skriven därför att författarinnan prompt har
velat leverera en bok till bokfloden än därför
att hon egentligen har haft något att säga. De
första kapitlen äro inte heller ägnade att lugna
några som helst farhågor. Men i och med att
Malin Vide växer ur de första barnskorna, så
växer också författarinnan till. Att hon flitigt
har läst Karin Boye är visserligen tydligt, men
att läsningen till största delen har blivit smält
och absorberad av den egna personligheten är
också tydligt. Och stilen, som egentligen snarast
är en brist på stil, vinner så småningom genom
sin osminkade och ibland litet tafatt utsmyckade
virginitet. Genom en envis omständlighet lyckas
Karin Granstedt alltid göra sin mening klar och
tydlig, och bokens högst personliga märke blir
ett sanningskrav som långsamt och tålmodigt
söker borra sig in genom den yttre
verklighetens kulisser, in bakom orden och termerna,
och som, tydligtvis mycket medvetet, söker
komma bort från de slentrianmässiga
halvsanningar som alltför ofta få gälla såsom sanning.
Någon bestämd tidsfärg har inte handlingen,
miljöerna äro vagt tecknade, det är personerna
som ha tagit författarinnans hela intresse. Malin
Vide och människorna omkring henne, modern,
fadern, styvfadern, skolkamraterna, gänget och
den fästman som i sinom tid anmäler sig, ha
en påtaglig realitet och äro framställda med en
djärv och nästan chockerande brist på litterär
konventionalism. Karin Granstedt har varit nog
okonventionell att inse att det bakom en
konventionellt hygglig yta, bakom snälla, fadda,
bornerade fraser och en banal borgerlig
väl-anständighet innerst inne kan finnas en kärna
av oreflekterad och ohycklad godhet, av
renhjärtad om också inte vidare klyftig tro på
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
