Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mycket framstår sam Maughams alter ego,
erkänner också att han endast lyckats ge några
av de yttre poser, som Driffield intog gentemot
världen. Men detta är å andra sidan falsk
blygsamhet, ty den maughamska
iakttagelseförmågan, som har en sådan etsande skärpa intill
ett visst djup, har här levererat en intressant
uppställning av problemet konstnärens verk
i förhållande till hans liv. Hur kunde den lille
triviale Driffield skriva de storstilat skakande
romanerna? Ingen förklaring ges, men
paradoxen påvisas som sagt på ett roande sätt.
Bilden av Driffields bana har emellertid
främst satiriskt syfte, och det är som satir över
Englands litterära värld, som "Honung och
malört" erbjuder en av sina mer fängslande
sidor. Maugham ger i Driffields öden en kvick
bild av litterär berömmelses uppkomst,
skapandet av en klassiker o. s. v., avgjort orättvis
och säkert färgad av en viss personlig
bitterhet, men mycket rolig i enskildheterna och
samtidigt framförd med en viss fin medkänsla
visavi den åldrade storheten. Helt igenom elakt
är däremot porträttet av Alroy Kear (bakom
vilket man velat igenkänna Hugh Walpole).
Här anknyter Maugham medvetet till de stora
engelska satirikerna, Swift och hans
efterföljare. Kear är en streber, som endast införes på
scenen för att dokumentera sig som sådan, det
är en karikatyr, men gjord med skärpa och
balans, ett litet vackert mästerprov i denna
1700-talsgenre. Även åtskilliga av de inflätade
små elakheterna om det litterära livet i
1920-talets England verkar smidiga moderniseringar
från äldre mästare, t. ex. den sorgliga historien
om skalden Jasper Gibbons, som blev berömd
på en dag och glömd på obetydligt längre tid,
eller den vackra tanken att den i framtiden
uppgiftslösa engelska adeln skulle få monopol
på litteraturen.
"Honung och malört" är emellertid inte bara
en läsvärd litterär satir, den utgör också ett
värdefullt komplement till sin författares stora
roman "Människans slaveri" och är som sådant
av värde för bedömandet av hans författarskap.
Maugham har själv erkänt att han oftast tar
upp ett iakttaget människoöde och bygger
vidare på detta i sina böcker. Den person, som
oftast förekommer i hans arbeten är emellertid
han själv, mer eller mindre omstöpt till
exempelvis Philip Carey i "Människans slaveri", lätt
maskerad som mr Ashenden i flera böcker, helt
enkelt som "jag" i åtskilliga noveller och
slutligen med full konsekvens som den berömde
författaren mr Maugham i "Den vassa eggen".
I "Honung och malört" tar han upp just
perioder av sitt liv, som är välbekanta för varje
läsare av "Människans slaveri", vistelsen hos
den prästerlige farbrodern i Blackstable och
mediciniaråren i London. Men de ses nu i ljusare
färger. Kyrkoherden är snarare en löjlig figur,
vars påbud man struntar i, än en hemsk grå
tyrann, och ensamheten i London livas av
intressanta upplevelser, bl. a. av ett förhållande
til den första mrs Driffield. Denna skillnad
i grundsynen ter sig helt förklarlig ur den
synpunkten, att även den mörkaste barndom väl
rymmer så pass många trevliga episoder att den
vid behov kan med någon sanning målas i ljust
och tvärtom. Det är för övrigt svårt att avgöra
var det biografiska materialet slutar och det
fiktiva tar vid i de bägge böckerna.
"Människans slaveri" är otvivelaktigt en djupare
känd och allvarligare upplagd bok; den utgör
en topp i Maughams produktion. I "Honung
och malört" har han som antytt roat sig med
att ta upp delvis samma ämne på ett sätt, som
ansluter sig till en oftare vädrad sida i hans
författarskap, den cyniskt frivola. Detta har
resulterat i en bok som i sin lättare genre ter
sig som ovanligt lyckad och framför allt som
mycket rolig. Maugham kommer väl främst att
ihågkommas som den spirituelle konversatören,
och som sådan utbreder han sig här i hela sin
sobert polerade glans.
Översättningen gör ingalunda rättvisa åt
Maughams stilkonst. Åke Runnquist
Efterkrigsberedskap
j. B. Priestley: Tre män i nya kostymer.
Bonniers 1946. 6: 50.
Priestleys nya bok är en liten
propagandapredikan. Genom att skildra tre män av olika
samhällsklasser, som i maj 1945 blir
hemför-lovade — i nya civila kostymer — och söker
ta upp den förlorade kontakten med vardagens
verklighet får den engelske författaren fram
både behovet och nödvändigheten av ett
intimare samarbete mellan människor som är av
olika stånd och sinnesart. Det duger inte att
bara tänka på sig själv. När vi har visat, att vi
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
